Idag var jag på Radiohuset och pratade om science fiction i P3 Populär. Av ett oerhört märklig sammanträffande råkade jag träffa min gamla radiolärare Mikael Wenger från Södra Vätterbygdens Folkhögskola utanför Radiohuset. Han var där med en liten klass pinfärska journaliststudenter på studiebesök.
Han var av någon anledning oerhört förvånad över att jag livnärde mig som frilansjournalist. När jag talade om för honom att jag tjänar bra med pengar och att frilansandet är framtiden fnös han bara. Jag tog det som ett tecken på att han fortfarande proklamerar den fasta anställningen.
Jag såg på de stackars eleverna föreställde mig hur han ledde dem rakt ut i LAS-träsket. Mot undergången.
LAS är ett Sisyfos-arbete. Efter att i lite mer ett halvår ha jobbat in dig på en redaktion slits du ut och får börja om från början på en ny liten lokalstation/tidning någon annanstans utan att ta dig fram en millimeter i karriären. Det är som att bara läsa A-kurser på universitetet år ut och år in. Du kommer aldrig framåt. Dessvärre har flera av mina gamla klasskamrater gått ner sig i detta träsk eller givit upp på grund utav det.
Jag vet att mina gamla journalistlärare kommer hata mig för att jag skriver den här boken. Men det kan de ha. De gör ändå mer skada en nytta, så som jag ser det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
SR och fasta jobb känns inte som en optimal kombination. Kunde du inte sagt något syrligt om det?
Jo, det är sant. Han är ju radiolärare. Att läsa till radiojournalist är ju ingen hit idag direkt, med endast en arbetsgivare som sysslar med journalistik.
Ja, det är alldeles sant. Vi sprang på varandra. Hade aldrig nån särskilt nära kontakt med Anders, men kände igen honom och man är ju hövlig, så jag frågade vad han sysslade med. Minns inte vad det var - lyssnade kanske dåligt - utom att det var på frilansbasis. Kul, sa jag, eller nåt, och önskade lycka till för det gör man ju. Annars minns jag inte så mycket av mötet utom att han såg lite huttrig ut, hade skrynkliga smala byxben och snedslitna boots-klackar. Så det märkligaste med mötet är kanske hans minne av det. Inte heller tror jag någon annan tidigare studerande minns nån kampanj mot frilanseri, så visst är det märkligt med såna möten. Man måste ju minnas NÅGOT från dem, och gör man inte det så får man minnas nåt ändå. Annars blir bloggen lika tom som verkligheten.
Och hata Anders för boken? Mannen fäster stor betydelse vid några gamla stötar. Själv läser jag mycket mindre än jag borde. Därför måste jag välja desto hårdare. Och efter att ha sett DN:s korta omdöme om verket vet jag inte...
Skicka en kommentar