Norrbottens-Kuriren

Norrbottens-Kuriren skriver relativt balanserat om boken:

"Syrligt om 2000-talets journalister
Det kan lätt verka som att alla vill jobba med media nu för tiden. Kanske mättas intresset efter att Anders Rydells och Klas Ericssons bok Byt namn och andra sätt att lyckas som journalist kommer ut. Bokens undertitlar är nog så cyniska. Innan releasen 15 september räcker deras produktionsblogg. Där skriver duon om mördarambitiösa kvinnliga åttiotalister som redan hunnit jobba som stylister, formgivare, designers och skribenter innan de ens gått ut Journalisthögskolan. Rydell och Ericsson tar även upp nygamla företeelser som manliga kompisduos (Filip och Fredrik), vänsterbenan på Sveriges framgångsrika journalister samt Hanna Fridén som exempel på tidsandan."

Däremot bör man inte misstolka vår cynism. Wikipedia skriver såhär om cynism: 

"Cynism, termen har flera olika likartade betydelser. Den mest populära betydelsen avsyftar numer en närmast känslokall livsåskådning (kanske även illusionslös och att tro det värsta om människan). Det kan även syfta på att bara se människan och/eller samhället som det är, utan att påverkas av vedertagna regler och normer. Den senare betydelsen är egentligen mer korrekt då termen ytterst härstammar ifrån den kyniska skolan i antikens Grekland vilken inte förespråkade känslokyla utan oberoende och självbehärskning."

Vi tillhör den senare kyniska skolan, så ni vet. Boken är mer inspirerande än känslokall. 

Action

När jag igår berättade för Klas hur efterfrågad vår bok är i Atlas höstkatalog så föreslår han genast att vi ska "göra dockor av oss själva att sälja till jul." Jag gjorde genast en snabb skiss:

Actiondockan Klas Ekman - klassisk modell


Extremt skäggig! Skjorta, slips och chinos samt murriga tofflor.
Tillbehör: Lemtosh från Sol Moscot, Moleskineblock. 
Finns även i modell som joggare, surfare, musikjournalist. 
NY MODELL: ÄventyrsKlas. 
599 kr (lyxversion)
Återförsäljare: Pennklubben, The Explorers Club, Svenkt Tenn.

Actiondockan Anders Rydell -rookiedockan

Nyrakad, vän och späd. Vit lamullskofta, vit skjorta, marinblå chinos och shepherds fårskinnstoflor.
Tillbehör: Usb-minne från Swarovski, rödlackad laptop, iRobot Roomba, 
Finns även i modell som biolog, elektriker, robotversion och avatar.
NY MODELL: GayAnders (efterfrågan från tidningen Queen).
159 kr (budget)
Återförsäljare: Kommer inplastad med nästa VeckoRevyn.

Limiterad upplaga. Förbeställ din modell nu.

Vad tycker ni? Några ändringar innan vi skickar beställningen.

Intervju: Jonas Cramby

Jonas Cramby är inte bara en av landets roligaste/bästa skribenter, stjärnbloggare, maratonlöpare, Elmore Leonard-fan, entusiastisk hundägare och mannen bakom formen på vår bok - han är också på gång att bli frilansare. Efter ett antal år som formgivare på Café har han nu sagt upp sig - efter att ha läst andra utkastet av "Byt namn!". Ett tillfälle till självmarknadsföring vi självklart inte kan missa.
Därför fick vi honom snällt att svara på lite lagom ledande frågor:

• Är det sant att boken fick dig att säga upp dig?
– Det var, tillsammans med ett par enormt uppmuntrande erbjudanden, en av faktorerna bakom mitt beslut. Jag ville frigöra mer tid till eget skrivande och när jag läste andra utkastet av Byt Namn! upplevde jag det som en vänlig men bestämd knuff i ryggen.

• Vad var det du insåg som du inte insett tidigare?
– Att en frilansjournalist trots allt inte är lika med arbetslös journalist och att om man bara sköter sina kort rätt kan man få mer pengar och/eller mer tid.

• Har du frilansat tidigare?
– Ja, men då var jag inte mogen för det. Satt mest och surfade på sådana där tidiga porrsajter där bilderna rullade fram aslångsamt och glömde att fakturera.

• Varför tror du att frilanslivet kommer att passa dig så bra?
– Därför att jag vill disponera min tid själv: kunna ta en löptur mitt på dan eller sitta och fila på en idé i en park.

• Var kommer vi att se dig om tio år, hoppas du?
– Då är jag Stockholms Hank Moody.

• Tack!


(Bilden är tagen på Musso & Franks Grill i Los Angeles, ett nästan galet klassiskt film/skribenthak, några dagar efter Las Vegas Marathon.)

Modet att vara ful

Jag tar alla tillfällen jag kan att klä upp mig. Jag kan inte längre gå utanför dörren utan skjorta. Så när jag äter marängtårta på Prinsen med vår husfotograf Martin Vallin så blir det fluga. Så himla genomskinligt - egentligen. Jag eftersträvar att dölja min bakgrund, med perfektion.

Klas, som har medelklassbakgrund, kan ha en lite lugnare inställning till mode. Han är inte lika ängslig för att hans kulturella kapital bara sitter i kläderna på kroppen. Därför kan han, som förra veckan, gå till Le Rouge med en North Face-ryggsäck. Jag pikar honom såklart. Men i hemlighet så beundrar jag hans mod.

Småprat om releasefesten

Anders: Var ska vi ha releasefesten?

Klas: Jag vet inte, kanske Le Rouge? Bara inte det blir typ Riche eller Gubbrummet. Det är jag emot.

Anders: Nej, du har rätt. Det är lite för förutsägbart. Helst vill man ju ha ett slott. Vad sägs om XXXXX.

Klas: Haha, perfekt: "härifrån kunde han överblicka och leda manövrerna nere på fältet”. Tillställningen kommer bli legend-, wait for it... dary!

Anders: Ja, att ha den på Riche är ju döden.

Klas: Verkligen. Jag tänker aldrig mer gå till Riche. Prinsen, Zink och KB är mer min melodi.

Anders: Vad menar du? Jag har aldrig sett dig på Riche.

Klas: Därför är det också en väldigt lätt princip att ha, och man ska aldrig underskatta lätta principer.

Sakerna jag skulle ha gjort idag, och sakerna jag gjorde istället #1

Det är inte snällt att lägga upp bilder tagna i motljus, men det är så fint hur både Ika och Anders instinktivt rättar till frisyrerna så fort kameran dök upp.
På vilket sätt har digitalkameran gjort oss mer medvetna om hur vi ser ut - och i hur hög grad har det påverkat journalisters klädstil? Det pratade Anders och jag om i veckan i samband med ett visst inslag som vi, givetvis, kommer att länka till när det är dags.
Ika var för övrigt här för att titta lite på vår lokal. Hon kallade den "ett litet gubbrum", men lät inte helt negativ.

Eftersom Anders gav ett litet prov på sin arbetsdag förra veckan tänkte jag nu göra samma sak, fast ur en annan vinkel.
Här kommer alltså en lista över sakerna som jag skulle ha gjort i dag, och de jag gjorde istället:

Vad jag skulle ha gjort idag:
• Skrivit klart ett nytt, mycket kort, kapitel = dåligt samvete gentemot Anders
• Bokat upp fler intervjuer för ett kommande tidningsjobb = jag har visserligen gjort mina försök, men inga defintiva svar än – ångest, ångest, ångest - redaktören kommer att hata mig.
• Fått ur mig ett "smart" blogginlägg = allmän skam, jag vet att Stefan kommer att kommentera detta med något syrligt.
• Ha skrivit klart en text till Damernas Värld om en väldigt cool, dessvärre död, person = stigande irritation över bristande arbetsmoral.

Saker som jag gjort idag:
• Sprungit ett varv kring Södermalm = träningsvärken i höger skinka blev betydligt värre
• Cyklat en timme på grund av viktiga papper som glömts hemma på tikibaren = träningsvärken smärtar ännu mer…
• Köpt en pryl, som jag inte ens vet vad den heter, till pågående badrumsrenovering = en ofattbar stolthet som jag inte riktigt kan förklara och som inte står i minsta relation till sakens funktion.
• Tillbringat säkert en halvtimme med att välja vilken bok jag ska läsa på planet till Italien senare i veckan. Det blev Richard Yates "A Special Providence", tog även med hans "Easter Parade" som back up = någon sorts förnöjsamhet.

Per Styregårds murvelhak

Gourmets Per Styregård tipsar om murvelhak. Först ut är den anrika syltan Wirströms Pub i Gamla stan i Stockholm:

”Wirströms Pub är den typen av ställe där inte bara de brittiska bartendrarna pratar engelska utan även svennarna för att dom tror att de får ligga mer då. En gång stod jag i baren och lyssnade till hur en extremt vältränad kille skröt för en tjej om hur mycket cognac av märket Jack Daniels han kunde dricka.

Menyn är helt befriad från moderna gastropubinslag. De serverar en hederlig Bangers´n´Mash och underbart knapriga på gränsen till kremerade potatisklyftor.

Men framför allt är Wirströms ett ställe där man kan träffa på fd halvkända kvällstidningsredaktörer på dekis och ha ändlösa diskussioner om det fantastiska utbudet av brun sprit och ale i baren. Wirströms får 4/5 murvlar.”

Besök:
Stora Nygatan 13
www.wirstromspub.se

Mejlpersonlighet

Angående diskussionen om digital stil nedan. I vetenskapstidskriften ”Journal of Research in Personality” presenterades i våras en undersökning om vad mejladresser egentligen säger om personlighet. Forskare vid Universitet i Leipzig bad en panel på 100 studenter att bedöma 600 mejladresser, och gissa vilken personlighet ägaren hade. Tydligen stämde gissningarna väldigt väl med personerna bakom.

Mejladresser som berättade mest om bärarens personlighet var de med nummer eller påhittade namn.

Lär mer här.

Kan kanske tillägga att de 600 adresserna tillhörde tonåringar. Vilket ju kan tydas som att man kanske inte ska ha kvar sin hotmail, skunk eller lunarstorm in i yrkesverksam ålder. 

Mina målbrottsmejladresser:

warbaby11@hotmail.com
brum_15@hotmail.com
choleramorbus@hotmail.com (används fortfarande)

Jag tror det är dags att även ni bekänner era mest pinsamma adresser.

En onsdag som alla andra – eller inte?

I sin bok ”Så blir du rik!” har Donald Trump ett helt kapitel om hur hans dagsschema ser ut under någon vecka. Just det kapitlet är det mest spännande i hela boken tycker jag. Minns att DN:s Jonas Thente gjorde samma sak och en gång lade ut sitt dagsschema på sin blogg. Jag tycker det var otroligt underhållande att läsa, det är just sådana där tvärsnitt ur vardagen som säger väldigt mycket om ett arbete.

När jag nu har pulat ihop ett sådant för idag inser jag att jag borde göra detta oftare för att få någon slags överblick över vad jag egentligen gör. Mestadels gör jag bara en massa småplock (och ingenting), men kanske just det säger ganska mycket om just journalistlivet.

09:00 Vaknar.

10:00 Kommer till kontoret och blir lite irriterad över att Klas redan har hunnit träna, städa på kontoret – och dessutom skrivit ett långt inlägg om klass.

10:10 – 11:00 Kollar mejl. Cafés nöjeschef Kristofer Ahlström mejlar och påpekar att Internetbokhandeln rekommenderar Elaine Bergqvists ”Härskarteknik” tillsammans med vår bok.

11:10 – 11:45 XXXXXX från SVT kommer och intervjuar oss om XXXXX. Klas och jag blir efteråt barnsligt nöjda med våra svar.

12: 10 – 13:00 Äter lunch (sallad med sidfläsk + lättöl) med Salka Hallström Bornold på Le Rouges nya uteservering. Vi talar om onda chefer, framtidens utställningar och fiske.

13:15 – 14:00 Klas och jag går och tittar på den nya engelska bokhandeln i Gamla Stan, testar många glasögonbågar på ”Bågar och Glas” och jag inhandlar en rödlackad Kensingtonmus för 411 kronor, samt tre paket ekologiskt kaffe.

14:10 – 14:30 Hanna Arnhög på VeckoRevyn mejlar en intervju till mig. Jag svarar bland annat ”killar är känslomässigt paranoida”.

14:45 Ringer en robotutvecklare och vill boka in intervju + visning av robot fredag den 13 juni. Han insisterar lite oroligt på att byta dag. Jag går motvilligt med på det – och förlorar en fin inledningsmening.

14:55 Ett bud med recex av nya CorelDraw kommer.

15:00 Går till 7-Eleven och köper en smoothie på blåbär, granatäpple och acai, samt postar ackreditering till Comicon i San Diego i juli.

15:10 Klas skriker att han har en ny bokidé som ska göra oss berömda och ge oss ”massor av stipendium”. Jag lyssnar tålmodigt och ber honom sedan lägga den i mappen med alla andra ”geniala” bokidéer – inklusive den storslagna romansviten på 4 delar han presenterade igår.

15:20 – 16:00 Korrar en text till Arena, som dragit ut på tiden. Inser lite trött att jag måste skriva om stora delar av den.

16:15 Spotlight PR mejlar och frågar om jag vill testa den nya mobilen från HTC.

16:18 Camilla på Bonnier konsthall mejlar och påminner om ”The Compass, the Terminal and Phantoms for Five Splendid Stories” ikväll.

16:24 Postar ett blogginlägg på min hemsida om Susan Blackmores föreläsning om "Mem" på TED.

16:30 – 17:10 Inser att jag ska skriva sju krönikor inom en månad till Bon, Din teknik, Forum Aid, Veckorevyn och Gourmet.  Börjar panikartat skissa på två samtidigt. 

17:11 Läser på Det Ljuva Livet att ”nu är jag betydligt mindre avogt inställd till Rydell. Tror att det kan ha varit alla Second Life-texterna som gjorde mig lite skeptisk tidigare. Second Life är nämligen tämligen ospännande.” Klas skrattar rått.

17:15 – Jag skriver den här texten. Jag tittar på min nya Nathalia Edenmont-tavla och funderar på hur jag ska få in den i texten på ett sätt som inte verkar skrytigt. Jag inser att det är omöjligt.  

Låt oss tala om klass, baby

Malcolm Gladwell goes självhjälp i sin kommande bok "Outliers" som släpps i november:

In this stunning new book, Malcolm Gladwell takes us on an intellectual journey through the world of "outliers"--the best and the brightest, the most famous and the most successful. He asks the question: what makes high-achievers different? His answer is that we pay too much attention to what successful people are like, and too little attention to where they are from: that is, their culture, their family, their generation, and the idiosyncratic experiences of their upbringing. Along the way he explains the secrets of software billionaires, what it takes to be a great soccer player, why Asians are good at math, and what made the Beatles the greatest rock band.

Det låter, förstås, högintressant och jag är, förstås, superpeppad på boken. Samtidigt är jag väldigt glad över det kapitel som tar upp familjebakgrund och klassfrågan i den svenska journalistiken.
En god vän har berättat om en föreläsning för journaliststudenter där Jan Guillou kom in och frågade vilka i rummet som hade rika föräldrar.
Ingen räckte upp handen.
Guillou konstaterade kort att: "Ni kommer aldrig att lyckas!"

Jag tror att Guillou hade delvis rätt i det. Mina kamrater som har arbetarklassbakgrund eller kommer från lägre medelklass tar aldrig för sig i samma utsträckning som de vars föräldrar utan problem skulle kunna skjuta till dem pengar till hyran om de kärvar några månader. De förra stannar tacksamt på arbetsplatser som är närmast feodala, de senare vågar gräla mer med chefer, kräva högre löner och i högre utsträckning pröva frilanslivet.

Detsamma gäller förstås även föräldrar med högt kulturellt kapital. Annelie Jordahl berörde allt det där i "Klass", om hur hon var "relativt" gammal första gången hon fick/vågade vikariera på Dagens Nyheters kulturredaktion.

En grundtanke med "Byt namn!" är förstås att jämna ut det där en smula, eller i varje fall uppmärksamma det. Att åtminstone presentera en sorts tänkande som du uppfostras in i - eller lär dig genom många års erfarenheter (vilket är en betydligt plågsammare och mer tidsödande väg).
Växte du upp på 90-talet är det här old news, då pratade vi inte om någonting annat än klass och romantiserade brittiska arbetare och "clean living under difficult circumstances".
Under 00-talet har vi sett en sorts motreaktion. Det svenska kulturlivet vurmar för överklassen och blir nästan rasbiologiskt förtjusta över när någon ny förmåga visar sig vara släkt med någon gammal poet elller författare. Din bakgrund spelar återigen en allt starkare roll. Finns du med i adelskalendern kan du i stort skicka in den som cv och behöver inte köpa/låna vår bok.

Själv är jag uppvuxen i en liten bonnig men pittoresk ort på Onsalahalvön, mina föräldrar är väl medelklass fast jag gick i skolan med norra Hallands allra vidrigaste rikemansbarn (de i Särö/Kullavik). Anders är uppvuxen kring Jönköping, hans föräldrar är arbetarklass och han gick elprogrammet i skolan.
När jag gick på JMG minns jag hur de klasskamrater vars föräldrar var journalister förde sig med ett helt annat självförtroende. Själv har jag svår att tro att jag överhuvudtaget vågat söka om det inte varit så att jag haft ett par kusiner på SR och SVT som jag brukade få följa med på mina praktiker. De visade att det gick att leva på ett yrke som redan då var överetablerat.

Två sidor av Klas

Det här är mannen Klas vill vara.


Det här är mannen han är. 

Jag vet, visst blir man besviken. Nyligen mejlade en moderedaktör och ville intervjua oss, varvid Klas fick panik och mumlade något om att han måste springa och köpa kläder.
 
Dagens lärdom: Lev som du lär.

Digital stil

En av de saker som Klas och Anders tar upp i boken är hur små detaljer, som exempelvis din mailadress, kan öka eller minska din chans att få jobb:

"Tar du kontakt med en ny tidning bör du använda en seriös mejladress och absolut inte en från hotmail.com. Ett ofta underskattat steg på vägen är att skaffa en professionell adress, gärna en mejl i stil med Johan@johansson.com."

Jag tror att detta kan utvecklas ännu mer. En gång i tiden användes uttrycket Netiquette, men det innefattade snarare att man inte skulle vb:a upprop för att stoppa sajter som Bonsaikitten. Nu rör det sig mer om digital stil (ni får kalla det vad ni vill). Här ingår både hur man "ser ut" när man kommunicerar (mailadress, signatur, hemsidesadress) till vilka sammanhang man syns i (andra hemsidor, bloggar, tidningar på nätet). Allt detta räknas in när ens trovärdighet bedöms.

Sen går det så klart att vända på. En av våra (äldre) författare har en väldigt udda hotmailadress, men dessutom en rolig historia kring detta. Det funkar. Däremot studsade jag betänkligt när jag fick en faktura av Anders i dag: I kontaktuppgifterna en yahooadress som dessutom innehöll en underscore! Sopa framför egen dörr?

Att vara offentlig eller inte

I nya New Scientist finns en artikel, "Don't let cyberspite destroy your good name", och den handlar om företag som städar upp på nätet efter dig. Man kan likna dem vid de som städar upp en olycksplats - de kan plocka upp arga angrepp och taskigheter och placera dem i svarta sopsäckar. Eller som maffiastädaren i "Eastern promises"…
Detta tangerar också samma ämne - om hur man tar makten över sin egen google-sökning.
Ett av förslagen på nya kapitel i vår bok har arbetsnamnet "Offentlighetsprincipen". Det är planerat att ligga i den senare delen, den som handlar om hur man förvaltar en karriär, och tar upp frågan om exakt när man tjänar på att göra en digital J.D Salinger – det vill säga lägga ned bloggen, hemsidan och försvinna från exempelvis Facebook eller liknande nätverk – och hur det påverkar varumärket. Då ingår förstås den sortens städningar. Ett försvinnande kräver lika mycket arbete som en etablering, om inte mer.
Jag tror att kapitlet kan bli ganska kul, men frågan är bara hur långt det offentliga minnet är? Ta exempelvis Sigge Eklunds klassiska blogg och Karin Olssons och Björn af Kleens Diagnos. De hjälpte till att bygga deras karriärer och lades ned i exakt rätt tid. Men när är exakt rätt tid? Och hur vet man det?
En annan fråga är hur bytet av forum fungerar - tänk Dåligt Smink mot Caroline Ringskog Ferrada Nolis Rodeo-blogg?
En tredje är hur länge ett intresse för en blogg håller i sig idag och imorgon så länge den inte är kopplad till ett visst projekt eller ämne?
En fjärde är hur länge en död blogg ska få ligga kvar?

Stolthet – är det bra?

Jag funderar på att lägga till ett kapitel om stolthet…

Men jag vet ännu inte om stolthet är en bra eller dålig egenskap. Det är en egenskap som kan vara oerhört destruktiv karriärmässigt. Inte minst i ett så skitigt yrke som journalistyrket. Jag har flera vänner som vägrar gräva lite skit först för att ta sig framåt i karriären. Hellre än för att lägga ner stoltheten för en stund så står de och stampar i arbetslöshet.

Men sedan finns det ju också de som fortsätter gräva skit alldeles för länge…

Journalistyrkets sopphanterare. De som har blivit skitbärarna. Som hänger fast vid lika tråkiga som enahanda reporter- och redaktörjobb. Och fläker ut resterna av lite krossad stolthet i kommentarfälten på Dagens Media då och då. Eller i ett romanprojekt som aldrig blir av. 

Stolhet – det är svårt.

Vem har bytt namn?

Lars Ulvestam har gjort det. Även Hasse Telemar. Liksom Pontus Schultz. Bengt Bedrup föddes som en Nilsson. Staffan Heimersson som en Svensson. Jag talar naturligtvis om namnbytet.

Sedan man avskaffade den gamla fina journalistiska kulturen med signaturer så har namnbytet blivit allt vanligare. Det är förmodligen få yrkesgrupper (förutom Idolartister och fd Robinssondeltagare) där namnbytet är lika vanliga förekommande som inom journalistyrket. En del är sublima, som att krydda sitt namn med en förkortning som ett ”M” eller ”P”. Andra är mer genomgående.

Men varför inte? Journalister har bara sitt namn. Och i en tid då alla talar om att vårda sitt ”varumärke” finns det inget som är viktigare än en riktig snygg ”logotyp” efter sin krönika.

Vi vill gärna ha hjälp med att veta vilka journalister som har bytt namn. Den som kommer på flest belönas med en vacker dedikation i vår bok.

En mara i ordets rätta bemärkelse

Jag siktade på sub4, men kom i mål efter fyra helvetiska timmar och sexton vidriga minuter. Stockholm Marathon 2008 var, vilket förmodligen syns på bilden, en ganska svettig upplevelse. Inte en enda av de 42195 metrarna kändes det minsta behaglig att springa. Jag mådde som en rejält bakfull människa från början till slutet.
Däremot var det skönt att komma i mål. Allan (mannen till vänster) var nästan en timme snabbare än mig, men tyckte också att han sprang lite kassare än han tänkt.
Jag har ännu inte bestämt mig för om jag ser något trösterikt i det, men jag är väldigt glad över min medalj.

Bokkoppling: Jag kom på upplägget för ett helt nytt kapitel som jag tror att Anders ska få skriva. Säga vad man vill ( "trettioårskris" ) om långdistanslöpning – ibland får man väldigt bra idéer när man springer. Det skulle man i och för sig kanske få även om man bara satt och tog det lugnt under lika lång tid, men det vill jag inte tänka på just idag.