Två sidor av Klas

Det här är mannen Klas vill vara.


Det här är mannen han är. 

Jag vet, visst blir man besviken. Nyligen mejlade en moderedaktör och ville intervjua oss, varvid Klas fick panik och mumlade något om att han måste springa och köpa kläder.
 
Dagens lärdom: Lev som du lär.

Digital stil

En av de saker som Klas och Anders tar upp i boken är hur små detaljer, som exempelvis din mailadress, kan öka eller minska din chans att få jobb:

"Tar du kontakt med en ny tidning bör du använda en seriös mejladress och absolut inte en från hotmail.com. Ett ofta underskattat steg på vägen är att skaffa en professionell adress, gärna en mejl i stil med Johan@johansson.com."

Jag tror att detta kan utvecklas ännu mer. En gång i tiden användes uttrycket Netiquette, men det innefattade snarare att man inte skulle vb:a upprop för att stoppa sajter som Bonsaikitten. Nu rör det sig mer om digital stil (ni får kalla det vad ni vill). Här ingår både hur man "ser ut" när man kommunicerar (mailadress, signatur, hemsidesadress) till vilka sammanhang man syns i (andra hemsidor, bloggar, tidningar på nätet). Allt detta räknas in när ens trovärdighet bedöms.

Sen går det så klart att vända på. En av våra (äldre) författare har en väldigt udda hotmailadress, men dessutom en rolig historia kring detta. Det funkar. Däremot studsade jag betänkligt när jag fick en faktura av Anders i dag: I kontaktuppgifterna en yahooadress som dessutom innehöll en underscore! Sopa framför egen dörr?

Att vara offentlig eller inte

I nya New Scientist finns en artikel, "Don't let cyberspite destroy your good name", och den handlar om företag som städar upp på nätet efter dig. Man kan likna dem vid de som städar upp en olycksplats - de kan plocka upp arga angrepp och taskigheter och placera dem i svarta sopsäckar. Eller som maffiastädaren i "Eastern promises"…
Detta tangerar också samma ämne - om hur man tar makten över sin egen google-sökning.
Ett av förslagen på nya kapitel i vår bok har arbetsnamnet "Offentlighetsprincipen". Det är planerat att ligga i den senare delen, den som handlar om hur man förvaltar en karriär, och tar upp frågan om exakt när man tjänar på att göra en digital J.D Salinger – det vill säga lägga ned bloggen, hemsidan och försvinna från exempelvis Facebook eller liknande nätverk – och hur det påverkar varumärket. Då ingår förstås den sortens städningar. Ett försvinnande kräver lika mycket arbete som en etablering, om inte mer.
Jag tror att kapitlet kan bli ganska kul, men frågan är bara hur långt det offentliga minnet är? Ta exempelvis Sigge Eklunds klassiska blogg och Karin Olssons och Björn af Kleens Diagnos. De hjälpte till att bygga deras karriärer och lades ned i exakt rätt tid. Men när är exakt rätt tid? Och hur vet man det?
En annan fråga är hur bytet av forum fungerar - tänk Dåligt Smink mot Caroline Ringskog Ferrada Nolis Rodeo-blogg?
En tredje är hur länge ett intresse för en blogg håller i sig idag och imorgon så länge den inte är kopplad till ett visst projekt eller ämne?
En fjärde är hur länge en död blogg ska få ligga kvar?

Stolthet – är det bra?

Jag funderar på att lägga till ett kapitel om stolthet…

Men jag vet ännu inte om stolthet är en bra eller dålig egenskap. Det är en egenskap som kan vara oerhört destruktiv karriärmässigt. Inte minst i ett så skitigt yrke som journalistyrket. Jag har flera vänner som vägrar gräva lite skit först för att ta sig framåt i karriären. Hellre än för att lägga ner stoltheten för en stund så står de och stampar i arbetslöshet.

Men sedan finns det ju också de som fortsätter gräva skit alldeles för länge…

Journalistyrkets sopphanterare. De som har blivit skitbärarna. Som hänger fast vid lika tråkiga som enahanda reporter- och redaktörjobb. Och fläker ut resterna av lite krossad stolthet i kommentarfälten på Dagens Media då och då. Eller i ett romanprojekt som aldrig blir av. 

Stolhet – det är svårt.

Vem har bytt namn?

Lars Ulvestam har gjort det. Även Hasse Telemar. Liksom Pontus Schultz. Bengt Bedrup föddes som en Nilsson. Staffan Heimersson som en Svensson. Jag talar naturligtvis om namnbytet.

Sedan man avskaffade den gamla fina journalistiska kulturen med signaturer så har namnbytet blivit allt vanligare. Det är förmodligen få yrkesgrupper (förutom Idolartister och fd Robinssondeltagare) där namnbytet är lika vanliga förekommande som inom journalistyrket. En del är sublima, som att krydda sitt namn med en förkortning som ett ”M” eller ”P”. Andra är mer genomgående.

Men varför inte? Journalister har bara sitt namn. Och i en tid då alla talar om att vårda sitt ”varumärke” finns det inget som är viktigare än en riktig snygg ”logotyp” efter sin krönika.

Vi vill gärna ha hjälp med att veta vilka journalister som har bytt namn. Den som kommer på flest belönas med en vacker dedikation i vår bok.

En mara i ordets rätta bemärkelse

Jag siktade på sub4, men kom i mål efter fyra helvetiska timmar och sexton vidriga minuter. Stockholm Marathon 2008 var, vilket förmodligen syns på bilden, en ganska svettig upplevelse. Inte en enda av de 42195 metrarna kändes det minsta behaglig att springa. Jag mådde som en rejält bakfull människa från början till slutet.
Däremot var det skönt att komma i mål. Allan (mannen till vänster) var nästan en timme snabbare än mig, men tyckte också att han sprang lite kassare än han tänkt.
Jag har ännu inte bestämt mig för om jag ser något trösterikt i det, men jag är väldigt glad över min medalj.

Bokkoppling: Jag kom på upplägget för ett helt nytt kapitel som jag tror att Anders ska få skriva. Säga vad man vill ( "trettioårskris" ) om långdistanslöpning – ibland får man väldigt bra idéer när man springer. Det skulle man i och för sig kanske få även om man bara satt och tog det lugnt under lika lång tid, men det vill jag inte tänka på just idag.

Bästa drinken!

Jag har av någon anledning fastnat för Pimm´s, kanske för att den är svalkande och är lika brun som ett par gamla manchesterbyxor. Men här kommer Per Styregårds tips på den bästa journalistdrinken, som är långt mer sofistikerade än mitt. 

Vilken är den mest journalistiska drinken genom tiderna?
– Dött lopp mellan Sazerac och Brandy Alexander. Sazerac är världens kanske äldsta drink och består i princip av ren rye whiskey, utan störande soda och is, med en minimal dash av absint, Peychaud's Bitter och citronolja. En bra journalist späder ut sin drink lika lite som han eller hon tar mjölk i kaffet. Brandy Alexander är ett bra sätt att locka fram sin mjukare, mer humanistiska sida, att känna sig lite mer ”The Line of Beauty” och ”Brideshead Revisited”.

Var ska man helst dricka sin drink just nu?
- Bar 888 på nya Intercontinental Hotel i San Franciscos SOMA, Bar Ruby i Köpenhamn och Melkers ponton på Norrmälarstrand i Stockholm

Finns det några drinkar som man bör förlora presskortet om man syns med?
– Drinkar med energidrycker som ingrediens.

Jag tycker Pimm´s känns som sommarens bästa journalistdrink? Vad tycker du?
– Lite vek som drink betraktad, men ett bra alternativ till läskedryck. Prova Pim Pom också, Pimm's med granatäppeljuice. Eller Pimms Winter Cup kryddad med apelsinskal och mustiga kryddor när det blir kallare.

Mardrömmen

För ganska exakt ett halvår sedan sprang jag Las Vegas Marathon tillsammans med David Berling (Cosmopolitan), Jonas Cramby (Café) och Kristofer Ahlström (också Café).
Strax innan start togs den här löjligt posiga bilden på hotellrummet.
I morgon blir det ännu en 4,2 mils-vända, nu i Stockholm. Mitt mål är att springa sub 4, men med tanke på hettan, folkmassan och, eh, att jag knarkat Ben & Jerry i ett par veckor så är det kanske att hoppas på för mycket. Men Joe Strummer sprang på 3,20 efter att ha värmt upp med tio pint öl kvällen innan, så det är inte helt omöjligt.
Vad har nu allt detta med Byt namn att göra? Egentligen ingenting förutom att jag ångrar att vi inte tryckt upp ett svart/rosa klädkit i funktionsmaterial med bokens titel som jag skulle kunna ha sprungit i.
Ibland tänker vi inte tillräckligt kreativt, Anders och Stefan.

Kumlastubb

För att spinna vidare på inlägget om journalister och lite hår. Det finns flera olika sorters "lite hår". Att rent av vara tunnhårig fungerar utmärkt om du ska sitta i Tv-soffan och vara seriöst kommenterande, men ändå aldrig riktigt behöva kliva ner i skiten. De riktigt hårda killarna har kort, kort Kumlastubb.

En gång i tiden drömde jag faktiskt om att skriva kriminalreportage och göra ”undervärlden”. Men det räckte med att se ett fotografi på Christer Berglund för att avskräcka mig.

Jag ser helt enkelt för snäll ut. Precis som tunnhåriga små farbröder som KG Bergström.

Jag inbillar mig att för att ge sig ner i undervärlden så måste man likna den – ibland kanske lite väl mycket dock. 

 

To do-list

Note to self. Saker att göra under eftermiddagen:

• Skicka kommentarer angående Jonas Cramby av Arabiens senaste skiss på inlagan. Den ser fantastiskt ut, men kanske ska det bytas typsnitt? Eller bara storlek? Jag vet inte, men någonting gav mig lite barnboksvibbar och det hade enbart med texten att göra.
• Skriva klart utkast till baksidestexten.
• Boka in några möten för bloggen.
• Äta stora mängder pasta.

Murvelmat med Per Styregård

Vi är otroligt stolta över att presentera vår första gästrådgivare på den här bloggen. Per Styregård är, som många av er säkert känner till, chefredaktör på Sveriges bästa och mest ambitiösa mattidskrift Gourmet. Per har även ett CV som många av oss skulle fritera vår ena njure för. Utbildad på jesuitskola, skolad musiker, rest världen runt och är som sagt vin- och matexpert av rang.

Per ska vara vår cicero när det kommer till den ädla konsten att äta och dricka rätt. Kanske en av journalistyrkets allra viktigaste uppgifter. Häromåret skrev Klas och jag en artikel om just det här, och ingen beskrev då matkonstens betydelse bättre än Jan Gradvall:

”Förhållandet till mat i media i dag påminner om förhållandet till musik i början av 1970-talet. Avancerad och närmast vetenskaplig kokkonst hyllas förbehållslöst på samma sätt som symfonirock gjordes då. Ju mer komplicerat, desto bättre. Man håller upp ett provrör med reducerad anka mot ljuset och tycker det är bländande katalansk kokkonst. Eller häpnar över glass som smakar bacon & ägg.

När man först börjar skriva om popmusik vill man stå längst framme vid scenen. Ju längre man håller på, desto längre bak i lokalen hamnar man. Till slut sitter man i restaurangdelen. Med ett svällande midjemått”

Tips med Per kommer imorgon. Först ut är drinkar.  

Vilken är egentligen den mest journalistiska drinken någonsin? Vad tycker ni?

Tack, Steffhan!

Eftersom jag är född i mitten av 70-talet tillhör jag de svenskar som fortfarande förstår att uppskatta det fina med ironi. För hur förklarar Steghaaffhn Sunnheredahaal annars det här korrfelet på sista uppslaget i ALT där Athlassss presenterar höstens utgivning?

Reicson, Ericson… Undrar hur många försök det ska tas innan någon erinrar sig ett visst svenskt teknikföretag och deras stavning?

ALT ljus på Stefan

Mannen med ljust hår och mediamässiga glasögonbågar på bilderna härovan är vår redaktör, Stefan Sunnerdahl. Att bara kalla honom redaktör är i och för sig att förminska honom, Stefans nya titel på Atlas förlag är biträdande förläggare och han har på sistone blivit mer och mer mån om att lyckas knipa åt sig lite av strålglansen för den här boken. Kanske var det därför sidorna som innehöll kapitlet med arbetstiteln "Konsten att ta åt sig äran av andras arbete" var söndertummade när vi fick tillbaka senaste korrekturet.

Det är förstås viktigt att hålla sig väl med sin redaktör (och den biträdande förläggaren) och därför valde vi att paparrazibevaka Stefan under gårdagkvällens releasemingel för nya Atlas-projektet ALT. Tyvärr gjorde bevakningen att vi missade stora delar av samtalet på scenen om redaktören Gordon Lish och författaren Raymond Carver, men det lilla vi hörde gjorde i alla fall att just den här bloggposten kändes än mer motiverad.

Dessutom… om boken sågas känns det skönt om skiten hamnar lite på honom också.

///Klas

P.S. Rubriken… Jag vet också, men till skillnad från Anders så kommer jag verkligen från västkusten.

Vasst

 
Olle Lidbom är som alltid tidigt ute, och har givit oss vår första press. Läs här.

PS: Rubriken - jag vet!

Bekräftelse

Jag skrev ett litet inlägg om mitt och Klas fantastiska möte på Le Rouge igår, dock så känner Stefan att vi glömmer bort vem som föder oss. Stefan: Vi lovar att gottgöra dig. 

Old four eyes is back again…

MODEOMRÖSTNING. Eftersom vår bok bergsäkert slår fast att journalist snarare är en livsstil än ett yrke så tänkte vi förstås även försöka lösa några livsviktiga modefrågor för vår lilla klick.
Ta bara en sådan viktig sak som att välja rätt glasögonbågar, en av de kanske allra viktigaste yrkesfrågorna som dock aldrig tags upp i tidningen Journalisten. Den har däremot skakat våra senaste bokmöten, När vi borde ta avgörande beslut för om Stefans censureringar ska gå igenom eller inte, har vi alla tre i stället grälat om detta.
Så snälla – hjälp oss att äntligen komma vidare och kunna lämna detta bakom oss.

Vilken är den ultimata glasögonmodellen för närsynta journalister:

Är det den sköldpaddsfärgade klassiska Ivy League-smarta bågen Lemtosh från Sol Moscot som använts av bland andra James Dean, Truman Capote, Woody Allen och Johnny Depp? (Bilden högst upp)

Är det den Clubmaster-modell som gav Burt Lancaster en så skrämmande cynisk framtoning i filmen ”Sweet Smell of Success”, där han spelar en forntida motsvarighet till Alex Schulman? (Bilden längst ned)