Det intellektuella manliga knullet

En gång blev en flickvän till mig svartsjuk på min bästa kompis, eftersom jag talade så inlevelsefullt om mina närmast extatiska filosofiska diskussioner med honom. Jag förstår henne. Han och jag var oskiljbara under några år. Det var faktiskt lite som två hjärnor som knullade. Så på sätt och vis var jag ju otrogen.

Av någon anledning brukar manliga journalister slå ihop sig till duos. Jag tänker på Bob Woodward & Carl Bernstein, Filip & Fredrik mfl. Dessa kombos har ofta visat sig vara framgångsrika.

Det finns något av en homoerotisk air över dessa manliga duos. Såklart finns det kvinnliga journalister som samarbetar, Anna Hellsten & Annina Rabe driver tillsammans en av Sveriges roligaste bloggar, Shampoo Rising. Men det finns en skillnad. Manliga duos är numer oblygt intima. Helst vill dessa duos föreviga sig själva i varandras armar. Medan man inte finner något sådant löjligt på till exempel Anna & Anninas blogg. För egenligen är det ju lite... infantilt.

Jag inbillar mig att manliga par har blivit mer intima under senare år. Filip & Fredrik vägrade att dela på sig ens som sommarpratare i P1, något som bara en annan manlig duo gjort före dem, Anders Olsson/Sören Jacobsson. Jag tror det finns en befogad rädsla att om man delar på sig så är man plötsligt bara ett halvt geni.

Men varför är då män så snabba att slå sig samman i par? Eller snarare varför blir de så intima?

Jag ser ett par troliga förklaringar:

1. Undertryckt homosexualitet.

2. Två killar som hånglar är det nya intellektuella partytricket för att tigga lite uppmärksamhet.

3. Vi måste vara två män för att nå upp till nivån på vår tids superkvinnor. Med andra ord – vi har inget val om vi ska överleva.

Jag tror av någon anledning att det sista alternativet är mest trolig. Om någon decennium kommer vi se hela flockar av intellektuella män som gaddar ihop sig för att överleva. 

Vad tror ni?

Less is more

 

Tidningen Fortune gjorde nyligen en spännande upptäckt när de jämförde frisyrer på ledarna för de 50 största företagen på sin Fortune 500-listan. Det visade sig att i princip alla framgångsrika vd:ar (män) kammar håret med vänsterbena. Tidningen kunde bara finna tre av 50 som kammade högerbena. Jag funderade lite på hur denna måttstock på framgång skulle fungera på journalister.

Är det då så att Sveriges mest framgångsrika journalister kammar vänsterbena? En liten snabbundersökning visade dock att det är mycket svårt att säga. Om det en gång var en vänsterbena som förde dessa journalister till framgång så har alla spår sedan länge utraderats.

Den övergripande trenden tycks vara en mycket objektiv frisyr (är frisyr rätt ord?). En frisyr som så att säga inte avslöjar något om bärarens intentioner. En kal hjässa inger en närmast byråkratisk trovärdighet.

Jag har dessvärre ganska bra hårväxt i min släkt, kanske är just det största hotet mot min framtida karriär? För hur trovärdig är en egentligen en journalist med för mycket hår?

Kristofer recenserar

Vi har under vårt arbete med boken låtit ett litet fåtal nära journalistkollegor läsa utkasten. En av dem är Kristofer Ahlström, nöjeschef på Café, recensent på Aftonbladet och frilansskribent för bland annat DN och Level. Kristofers första kommentar på vår bok var ungefär: "Den där skulle jag aldrig sätta mitt namn på."

Jag bad honom utveckla lite: 

“Byt namn” är en bok om hur journalistiken ser ut på riktigt, verkligheten man aldrig får lära sig i någon skolbänk. Det är ingen vacker bild vi får se, och jag skulle inte våga ge ut den i mitt eget namn – men jag är glad att Klas och Anders har modet jag saknar." 

PS: På bilden med Hanna Fridén. En förebild i många hänseenden, inte minst när det kommer till hur man bygger en karriär på nätet och på nattklubben. Ett riktigt barn av sin tid. 

På väg

Korr och utlåtande på manus är på väg till Gamla stan (en dryg vecka för sent, jag vet). Hoppas att ni inte kommer att bli alltför avskräckta. Manus är så otroligt mycket bättre än första versionen. En finslipning till så kommer det att bli fantastiskt. Mina kommentarer rör sig från halvjobbiga saker som:

• Född fri. Helt rätt att lägga frilanseriet i eget kapitel. Ni måste dock nämna något om nackdelarna. Det behöver inte förminska er tes (att allt fler jobb läggs utanför redaktionerna är ett faktum), men – frilanslivet är inte för alla! Det ger (ofta) en ekonomisk och social otrygghet som är ok när man är 20, 30, kanske även 40 år. Men inte nödvändigtvis senare.

...till enkla saker som:

• Innehållsförteckning. Kolla så att alla kapitelnamnen i innehållsförteckningen sammanfaller med de i manus.

Klas Reicson

Jag älskar att Internetbokhandeln har stavat ditt namn fel Klas. Det är ironi. Läs här.

Titlar

På tal om titlar i bokens del 6, Att göra succé. Jag har fått en ny titel: biträdande förläggare. Vad det betyder för det fortsatta arbetet med boken är för tidigt att säga. Jag utgår dock från att ni kommer att visa tillbörlig respekt nästa gång vi ses.

Klas återvänder från tystnadens rike

• Nu har jag haft min första mardröm om boken. Lite kort så gick den ut på att någon som såg väldigt mycket ut som SJF:s Arne König attackerade mig och bad mig veta hut. Han pressade mig om varför vi skrivit den hemska boken. Jag fick inte ur mig mer än att det var en överlevnadsguide för alla som inte kvalificerar sig för Journalistförbundet. Ett svar som, för alla som inte får facktidningen i brevlådan, syftar på debatten inom nämnda förbund om hur man ska få in alla som inte riktigt går att definiera som journalister utan bara nästan. En grupp som mer och mer börjat omfamna alla vi som inte har eller eftersträvar fast anställning på en fack- eller dagstidning.
Det hemska med drömmen var inte att Arne König-look-a-liken var så arg, utan att jag tvingades försvara mig iklädd en skjorta som hade en stor, smetig lattefärgad fläck på bröstet. Detta fick mig att svettas ymnigt.
Vad betyder det?
Och varför känner jag mig hotad av valrossmustascher?

• Om inlagan: När vi först började skissa på boken så satt Anders och jag ganska mycket och bläddrade i "The official preppy handbook". Det känns som att vi börjar hamna ungefär där vi startade, formmässigt. Det känns fint.

• Lite mer om plåtningen med Martin Vallin: Begåvning är att kunna få någon som ser så alldaglig ut som mig att nästan se cool ut.

Inlaga

Jonas har skissat lite snabbt på inlaga. Tvåspalt och färgad ram. Jag tycker att det borde gå att göra, men ska kolla vad tryckerierna tycker (främst om den utfallande färgramen, fick just göra om en inlaga med utfallande bilder, funkar inte med vissa format tydligen).

Uppdaterat: Mail till Scandbook:

Hej Johan,

jag har en tryckfråga ang en kommande bok. Jag antar att man kan göra en inlaga som bifogad bild? Jag har två frågor om detta:

1. Vilka format ska man undvika? Jag tänker främst på den utfallande ramen och vår tidigare diskussion om "Allt mitt är ditt".
2. Hur mycket dyrare är det, mellan tummen och pekfingret, att trycka tvåfärg i inlagan.

Vi hörs,
/stefan

Och svaret:

Hej Stefan vi kan ej trycka tvåfärg tyvärr.

Mail till Bookwell:

Hej Mats,

kan ni trycka tvåfärg i inlagor (se bifogad bild)? I så fall, kan du
ge mig en fingervisning om hur mycket dyrare det är?
I övrigt är det en textbok som ska tryckas på "vanligt" papper.

/stefan

Och svaret:

Hej Stefan!

Vi kan trycka i färg från ark. Det är mycket svårt att gissa hur mycket dyrare det blir. Om jag måste gissa skulle jag säga + 15 % men skicka mig mera spec. så kan du få ett pris.

Viktor&Rolf

Jag gillar den här bilden väldigt mycket. En liten Viktor & Rolf-flört. Klas slips och min fluga sticker ut på ett väldigt snyggt sätt.

Rosa revisited

Rosa verkar vara en trend. Det här omslaget skickades just till tryck, helt oberoende av Jonas C:s skiss till ert omslag! En ytterligare knorr: en av författarna är nedan omskrivna Göran Greider. Han beskrev omslaget (sitt) så här i ett mail till mig (valet stod mellan rosa och mer diskret sv/v+rosa rubrik):

Ser verkligen kul ut - litet sjabbigt skivomslag över det.

Mad men

Foto: Martin Vallin

Stars

Igår var vi i Martins studio och tog pressbilder. Klas benämnde det som "den bästa dagen i min karriär"

Bilder kommer snart.

Sisyfos

Idag var jag på Radiohuset och pratade om science fiction i P3 Populär. Av ett oerhört märklig sammanträffande råkade jag träffa min gamla radiolärare Mikael Wenger från Södra Vätterbygdens Folkhögskola utanför Radiohuset. Han var där med en liten klass pinfärska journaliststudenter på studiebesök. 

Han var av någon anledning oerhört förvånad över att jag livnärde mig som frilansjournalist. När jag talade om för honom att jag tjänar bra med pengar och att frilansandet är framtiden fnös han bara. Jag tog det som ett tecken på att han fortfarande proklamerar den fasta anställningen.

Jag såg på de stackars eleverna föreställde mig hur han ledde dem rakt ut i LAS-träsket. Mot undergången.

LAS är ett Sisyfos-arbete. Efter att i lite mer ett halvår ha jobbat in dig på en redaktion slits du ut och får börja om från början på en ny liten lokalstation/tidning någon annanstans utan att ta dig fram en millimeter i karriären. Det är som att bara läsa A-kurser på universitetet år ut och år in. Du kommer aldrig framåt. Dessvärre har flera av mina gamla klasskamrater gått ner sig i detta träsk eller givit upp på grund utav det. 

Jag vet att mina gamla journalistlärare kommer hata mig för att jag skriver den här boken. Men det kan de ha. De gör ändå mer skada en nytta, så som jag ser det.

Breakfast of champions

I morse möttes Anders och jag på Nordic Light Hotel för att utnyttja några gamla frukostbiljetter vi fått i samband med en fest som anordnades av fina arkitekturtidningen ForumAid. Samtalet gällde marknadsföringen av boken och hur vi ska få den att nå ut till åtminstone ett par kretsar som i allmänhet brukar anses vara totalt olika. Vi tror att vi lyckats utarbeta en rätt bra linje, mer säger vi inte idag. Däremot kan vi lova en ordentlig utvärdering strax efter att boken släppts. Om hur vi tänkte och hur saker i själva verket blev.

Rätt stil?

Igår hade vi inte bara möte kring omslaget utan även med den vardande stjärnfotografen Martin Vallin som ska fotografera oss.

På fredag smäller det.

Frågan vi då ställer oss är, hur ska en modern journalist se ut? Bruce Springsteen eller Gordon Gecko? Journalister är dock inte kända för att ha bra smak. Jag tror trenden redan sattes på journalistutbildningen. Då blev det väldigt tydligt att Göran Greider är journalistfackets Karl Lagerfeld. Modevärldens svarta är hos murveln rödrutigt. Frisyrmodet har hämtats från Gulag.

Man bör även som murvel undvika söta parfymer. Om du doftar av vanilj, äpple eller något annat fräscht så klipper Journalistförbundet ditt presskort. Helst ska du dofta av lika delar svett och granbarr för att kännas som en trovärdig journalist.

Vad tycker ni om murvelstilen? 

Rosa drömmar

Anders vill absolut ha ett rosa omslag (sammet). Vet inte varför. Är det mer kvinnligt? Jag tycker inte det. Snyggt? Helt ok. Mer säljande? Mycket osäkert. Kaxigt? Absolut.
Faran är att man bara ser färgen, i den svart-vita varianten var texten tydligt i fokus. Här är det onekligen färgen.
Vad tycker ni? Den som först kommer med smart feedback får ett ex av Anneli Jordahls Klasspocket i nytt, brutalt utförande.