Äntligen

Jaha, då var boken klar. Om fyra veckor ska det också gå att bläddra i den. Tveklöst ett av de roligaste och konstigaste projekt jag varit inblandad i. Bra jobbat Klas, Anders och Jonas. Och tack för all input som bloggen genererat. Gratisarbete? Vi måste kompensera er på något sätt.

Tick-Tock

Författare hanterar stressen när boken går till tryck på olika sätt. Klas sitter och våndas i Gamla stan, har till 14.00 på sig att ändra i både inlaga och på omslaget. Sen skickar vi allt material till Bookwells ftp. Anders sitter på Ramblan i Barcelona och dricker cava. Tycker egentligen att boken var "klar" när han lämnade manus i våras.
Så olika kan det vara.

Oavlönat kroppsarbete

Inlägg från Jan Gradvall i en kommentarstråd nedan:

Varför förväntas man som frilansjournalist jobba gratis för radio och TV? I dag har jag tackat nej till två radioprogram och ett TV-program som ville att jag i morgon ska sitta och analysera Michael Jackson på hans 50-årsdag. (Detta utan att jag skrivit en bok om Wacko och på så vis har egen vinning av det.) Om jag gör denna sorts analys för en tidning får jag betalt. Om jag däremot gör det för radio eller TV får jag en fralla. Visst, det är trevligt och smickrande att få förfrågan, men ska man försöka få det att gå runt måste jag ägna mitt begränsade arbetstimmar per dag åt konkret avlönat kroppsarbete. Discuss, please. Talk amongst yourselves.

Kristofer Ahlström har i samma tråd redan varit inne på hur detta medie anser att man ska vara tacksam för att man får utrymme och jag är ganska säker på att så är fallet. Jag tror att själva tänket är att en journalist blir etablerad på riktigt genom att sitta i en tevesoffa - men det intressanta är att det tänkte uppenbarligen gäller även redan etablerade journalister som Jan Gradvall.
Personligen har jag suttit i radio för att marknadsföra "Byt namn" och mina "Sex, droger & tinnitus"-böcker, men då har jag sett just marknadsföringsbiten som en betalning. Jag säljer en produkt och levererar lite innehåll i utbyte.
Man kanske ska se det där om gratismedverkan som Gore Vidal. Han sa någonting i stil med att "jag tackar aldrig nej till sex eller att vara med i teve" och jag tror det är så programmen själva ser på det. Som någonting som bara är skönt och stimulerande. Det enda sättet att komma till rätta med problemet skulle nog vara en strejk, frågan är bara om vi har en tillräckligt enad bransch?

P.S. Jag har aldrig blivit inbjuden till teve, förutom för att en gång spela Herr Senap från Cluedo i Studio Virtanen och en annan gång laga quinoasallad i samma program - men det ställde jag faktiskt upp på, bland annat eftersom jag älskar Cluedo och för att jag ibland, när ingen annan ser, faktiskt leker tevekock i mitt kök.

Tänkvärt tillägg från "den lede fi"

"Samtidigt får man inte underskatta forumhatets betydelse för en skribents personliga utveckling. Forumhatare gör att man ständigt lever med prestationsångest över att inte kunna leverera till belåtenhet. Kalla dem en kvalitetsgaranti. Det är också forumhataren som med sin kritik gör att skribenten aldrig hinner överskattar sin förmåga."

Helgintervjun #2: Den lede fi

Dagens Medias kommentarstrådar är legendariska och för några år sedan spred Dagens skivas forum med alla sina mer eller mindre vitsiga nick skräck och tvivel hos den svenska recensentkåren. Som journalist har man det senaste decenniet tvingats finna sig i hatattacker från the dark underbelly of the swedish populärkultur. Själv hade jag ett nick i hasorna som, kanske med rätta, såg mig som en symbol för allt som var fel i världen.
Men vad är det egentligen som driver personerna bakom de hätska kommentarerna? Tack vare ett gammalt IP-nummer lyckades vi spåra en hater som själv visade sig vara en etablerad kollega, men som åtminstone i mejlen som föregick intervjun, sade sig precis ha passerat detta inte särskilt smickrande stadie. Personen i fråga lovade i alla fall att så ärligt som möjligt svara på vad som drivit honom eller henne till detta smådestruktiva beteende. Och eftersom även journalister mår bra av att lära känna sina fiender så delar jag härmed med mig av mejlväxlingen:

Vilken sorts tillfredsställelse ger en väldriktad anonymt signerad taskspark?
– Det tillfredsställer på väldigt många olika nivåer. Till en början handlar det ju om att ventilera ett missnöje. Men även andra basala behov som sadism, missunsamhet och den eviga besserwisser-faktorn spelar också in. Och det viktiga är att man kan skada en person utan att själv behöva stå som ansvarig. När jag får in en riktigt precisionsbombad kommentar kan jag fnissa högt åt min egen brutala genialitet. Jag uppskattar det så mycket att jag ibland postat negativa kommentarer om mig själv. Detta i sin tur fyller tre funktioner: om man är riktigt elak så kanske de andra hatarna backar undan och inser att någon gör deras jobb, plus att man rentav kan få sympatier hos läsare som inte riktigt bestämt sig. Plus att det även är ett sätt att behandla ens självhat.

Hur skulle du definiera en lyckad elak kommentar?
– Den som rör sig närmast sanningen, givetvis. Det är ju den kritiken som tar hårdast – när man vet att man borde ta åt sig. Därför är det viktigt att ha en nära relation till personen man ska sparka på, man ska känna till personens värderingar och tidigare verk. Men jag kan även bli barnsligt förtjust över att det fria spelrummet att bara få kalla någon för, säg, “pisspåse”.

Vad är motivet bakom - vad vill du uppnå?
– Vi lever i ett samhälle som inte bara förbjudit fysiskt våld – vårt sociala samspel är i princip konstruerat kring att konflikterna ska bli så få som möjligt. Kanske är hatkommentarer ett sätt för grottmänniskan att få leva ut sitt uppdämda behov. Man känner en enorm lättnad när man postat ett hatiskt inlägg, det finns något primitivt behov i det där. Det externa motivet är inte svårare än att plocka ner en människa ett par pinnhål. Man vill inte att personen ifråga ska få uppmärksamhet, så man ger dem dåligt samvete för det. Kalla det webb-jante.

Varför måste man hacka på människor som lyckats lite bättre?
– För att de finns där, se svaret ovan. Men värt att notera är att det inte alls måste vara någon som lyckats bättre eller kommit längre – man ska inte underskatta den behagliga känslan av att sparka neråt. För återigen: så länge man gör det anonymt så behöver man inte bry sig om triviala ting som värdighet.

Några gånger har jag faktiskt varit ytterst nära att skriva sura kommentatorer, men det har varit under perioder när jag i princip varit beredd att ta gift eller svälja en revolverpipa på grund av självhat, besvikelser och allmänt missnöje. Gäller det dig också?
– Ja. Om man är trygg i sig själv, sin situation och hur livet i allmänhet känns just nu så har man inget missriktat missnöje att ventilera. Som tur är känner man bara så vid väldigt sporadiska tillfällen.

Du påstår att du genomgår behandling. När kände du att det gått för långt?
– Jag ljög. Att forumhata är 60 procent anledningen att överhuvudtaget röra mig på internet.

Det finns ett amerikanskt forum där "trollen" träffas och tävlar i ondska. Träffas ni svenska motsvarigheter någonsin och tar en öl och planerar jävelskap?
– Nej, men det hade behövts en mer koordinerad attack. Ibland lyckas det – tänk Sam Sundbergs “Gears of war”-recension eller Kristofer Ahlströms text om andra Strokes-plattan – men oftast är gräsrötterna för dåliga på att samköra. Vilket är synd, eftersom våra motståndare, recensenterna, är föredömliga i sitt sätt att planera vad det ska stå om Vampire Weekend, Hot Chip, Arcade Fire, m fl.

Godkänt

Caroline Ringskog Ferrada-Noli godkänner sin medverkan i Byt namn! samt hyllar formgivningen. Grattis Jonas. Själv inser jag att lila kanske inte är min färg.

Grabbarna på Fagerhult

Nästa vecka ska Anders och jag iväg på en konferens. Vi ska ta upp några Byt namn-relaterade projekt och några icke Byt namn-relaterade projekt. Anders tyckte att vi ska dra till ett ställe med öppen spis. Jag blev så inspirerad att jag handlat ett plagg som ska matcha en sådan. Meddelas endast på detta sätt.

Frågelådan/liten fokusgrupp

Jag lider av en helvetisk jetlag, post LA-depression och boklämningsblues, så nu får alla ni som inte orkar läsa om vår hyperintressanta fajt om vem som eventuellt mest liknar Kevin Kelly en chans som man aldrig vet när den återkommer: ställ frågor, vi svarar.

Los Angeles

Fest & fix

Sedan åt vi lunch med Stefan och hans nya kollega Stefan (Ingvarsson), som senast kommer från Modernista. Vi talade om mediestrategier och fest.

Jag vill ha festen på Kungliga Borgen, matchar ju bokomslaget så bra, eller hur?

Vi vill såklart bjuda dig. För att bli uppdaterad om vår releasefest(er) och ev andra happenings sänd ett mejl till: fest@bytnamn.se

Mingel på Atlas

Idag var vi på vårt förlag Atlas kontor för att titta på vår förläggare Stefan. Han har ett glassigt jobb.

Manilla

Med tanke på att jag är nästintill mingelfobisk var gårdagens förlagsfest på Manilla ändå en ganska angenäm upplevelse. Eftersom Richard Herold har omöjliggjort några framtida inbjudningar, tyckte jag att det var lika bra att passa på att gå dit. Per Wirtén var förkläde den första timmen, därefter kastades jag till lejonen.
Träffade Karolina Ramqvist och Fredrik Virtanen. Fredrik tyckte att Klas paparazzibild av honom och Karolina var i magstarkaste laget. Dessutom ansåg han att han skulle ha en egen tacktext i boken eftersom det var han som lanserat tesen om bra medienamn (vet inte om vi hinner med det).
En annan ny bekantskap var Andreas Ekström (Sydsvenskan+författare). Han kände igen mig från Byt namn!, det närmaste kändisskap jag någonsin kommit (förutom när jag togs för Stefan Raab i Düsseldorf, men det räknas inte). Det visade sig att han hade en dotter med samma namn som min, samt en idé till en Atlasbok. Anneli Jordahl och jag pratade om pocketutgåvan av hennes bok Att besegra fru J (en bok om Elsie Johansson). Kommer till bokmässan i gbg. Anneli berättade att man förr i tiden brukade bli utslängd från Manilla kl 20.00.
Jag hälsade på en massa annat folk också, men kommer bara ihåg Lars Ilshammar, Jane Magnusson, Karin Magnusson, Nils Schwartz, Gunilla Forsberg, Eva Lindeberg och Tina Axelsson. Inte så imponerande. Före 21 åkte jag hem och köpte näsdroppar till en snorig sexmånaders.

Att ifrågasätta sina kritikers existens

Det finns ett sätt att försvara sig mot kritik som jag alltid har velat använda, men aldrig riktigt fått chansen att praktisera. Kanske för att det kräver en hel del skådespelartalang, och jag tvivlar ännu på min.

Det mästerligaste exemplet på tekniken fann vi därför inte oväntat i den svenska skådespelarvärlden. Det var för ett par år sedan när regissören Ulf Malmros kallade skådespelaren och regissören Thommy Berggren för ”självupptagen fjant” i tidningen Pause.

När Aftonbladet ringde upp Berggren för att få en kommentar svarade han lika enkelt som genialt: ”Malm vem? Jag vet inte ens vem den här personen är. Gör han biofilmer eller? Det är så många fåntrattar som haft åsikter om mig genom åren att jag bara betraktar det här som nonsens.”

Det kallar jag ett stycke stort svenskt skådespeleri mitt på kvällspressens sensationslystna scen.

LaVeyansk

Uppdatering: Nyligen blev vi intervjuade av Journalisten, mycket trevligt. Imorgon går boken på tryck. Måste säga att den formmässigt ser fantastisk ut. Enligt Jonas är boken "LaVeyansk" på ett bra sätt.

Och om en månad drar Klas och jag till Bok & Bibliotek i Göteborg. Då ska boken ha kommit rykande färsk från tryckeriet enligt Stefan.

Egentligen hatar jag mässor. Men den här gången ska det bli kul. Om ni är där får ni hälsa på oss - och förhoppningsvis lägga händerna på de allra första exemplaren av boken. Och dricka öl såklart.

Beviset

En dag kvar till skickning. Skärp er nu.

Men jag vill ju vara Kevin Kelly.

Mitt och Klas samarbete har fått en märklig konsekvens. Vi har trots våra universella olikheter blivit allt mer lika. Det började någon gång i vintras när Klas köpte en likadan trenchcoat som jag. Sedan ville han skapa en hemsida med exakt samma form som min. Men nyligen har jag stått för likheterna. Jag beställde nyligen ett par exakt likadana glasögon som Klas, ett par mörka Moscot Lemtosh a la Buddy Holly. Sedan började jag odla skägg.

Jag vet, det är lite pinsamt. Men det hela kommer sig utav att jag tyckte att Klas började bli lite för lik Kevin Kelly när han kom tillbaka skäggig från sin senaste surfresa. Och jag älskar Kevin Kelly. Klas till och med köpte en cykel och sprang runt med sin hjälm på kontoret som en modebloggerska viftar med sina nya LV-väska. Jag blev irriterad. Klas får inte vara Kevin Kelly. Jag ska vara Kevin Kelly.

Ett udda yrke

Att vara journalist, och kanske i synnerhet frilansjournalist, är ett märkligt jobb. Jag menar, som journalist så gör man märkliga saker. Saker som man naturligtvis aldrig trodde att man skulle göra när man gick på sin journalistutbildning. Journalister intervjuar diktatorer, äter en bit av sin skinka och porrsurfar med gamla maoister. Det är med andra ord ett varierat yrke, som ofta tar en långt bortom tortiga redaktioner.

Klas är, i mina ögon, en mästare på variation. För er som känner Klas så vet ni ju att han till vardags äter flådda marsvin i Anderna, festar med konstnärer klädda i aluminiumfolie i Kiev eller surfar med några dudes på Maldiverna.

Mitt eget jobb har dessvärre inte varit lika spännande. Men jag börjar faktiskt bli lite bättre. Den senaste vecka har jag sytt en bäbisdocka av Neil Strauss som skrattar när man petar honom på könet och börjar sjunga 2 Unlimiteds "No limit" när man trycker honom på hjärtat. Sedan har jag förberett en föreläsning om hur robotar ska förändra turistnäringen.

Jag är ganska nöjd med mitt udda. Tills jag tittar i en gammal Café och finner en intervju där Klas träffar mannen med Sveriges fulaste tatuering: Arne Weise med tomteluva som äter ett korvbröd med en död säl i.

Vill du göra udda saker? Bli journalist.

Jobbresa

Igår lämnade jag en text på det märkligaste sättet hittills. Stående med ena foten i korridorsgången och den andra i ett flygplan medan en steward förbannade mig och mitt mobila bredband.

Igår pratade jag ganska länge med en kristen breakdansare.

Igår blev jag tolfte gången av kanske tolv gånger inplockad i den amerikanska tullen och mycket grundligt förhörd om mina ärenden i landet. Detta brukar ibland, men inte lika ofta, hända även när jag ska lämna USA. Mitt utseende verkar vara väldigt tullsuspekt.

Igår hyrde jag en svart Pontiac med nästan porrigt glänsande lack som såg sportig ut. Jag insåg direkt att den var lite som de där hattarna man köper på semester och sedan aldrig riktigt skulle få för sig att bära – men den såg verkligen Los Angelesk ut, vilket passade fint eftersom det är här jag är.
Från insidan bilen kändes det mest som att köra en hundkoja. Litet, trångt och inte helt ergonomiskt. Den trista Toyotan hade antagligen varit mer praktiskt och bekväm. Jag bestämde mig för att lära mig något av det även när det gäller övriga livet.
Frågan är bara exakt vad?

Helgintervjun #1: Andreas Ekström

Inför helgen bjuder vi härmed på lite längre läsning – och kickar loss med våran motsvarighet till den stora söndagsintervjun, fast redan på fredagen.
Först ut är Andreas Ekström på Sydsvenskan, även känd som krönikör i Journalisten, DN:s första schlagerbloggare och genom sin egen hemsida www.andreasekstrom.se
Vi gick i parallellklasser på gymnasiet i Kungsbacka och jag minns honom som den mest drivne person jag dittills träffat på, åtminstone i min egen ålder. Där vi andra mest drog omkring och glodde eller fikade bort de sista dagarna av våra tonår hade han redan börjat sin skribentkarriär i lokaltidningarna.
Intervjun handlar bland mycket annat om vad ett eget bloggande kan innebära för en fastanställd journalist.



(Foto: Lars Brundin)

Du var relativt tidig med egen blogg, Ordlekar, våren 2003. Vad var det som först väckte ditt intresse?
– Jag är asbra på en grej: Att förutse branschförändringar. Jag förstod åtminstone någorlunda tidigt vilken revolution bloggmediet skulle komma att bli - och för att begripa något är det bäst att själv vara användare. (Och vill man utveckla: Att internet skulle leda till att alla fick "sin egen tryckpress" sa man redan 1995, men det var inte sant då. Men sju-åtta år senare var det det - för då fanns infrastrukturen och genomslaget, och de riktigt enkla publiceringsverktygen. Revolutionen behövde Wordpress.)

Din schlagerblogg på DN fick snabbt klassikerstatus. Hur fann du rätt ton?
– Det handlar väl mest om att jag är Sveriges enda kulturjournalist som verkligen inte bryr sig om huruvida det är fint eller inte att tycka om vissa saker. Jag tycker i djupet av mitt hjärta att Beatles suger och att Toto är bra, och det är oerhört svårt för mina kolleger att ta in och liksom tro på. Och Melodifestivalen... tja, jag tycker sällan att musiken är något vidare, men evenemanget är väldigt roligt. Jag skrev för den stora massa som jag antar delar min känsla - en sorts värme inför helheten, genrens särarter och grepp.

Fick du några insikter från den om vad som gör ett bra blogginlägg?
– Jag är osäker på det. Den blev ju ett slags första övning i en balans mellan total ytlighet och lite djupare analys - bloggens perfekta ytterligheter.

Tänker du mycket på dramaturgi när det gäller bloggen?
– Nej.

Har ditt bloggande på något sätt påverkat din position på Sydsvenskan?
– Osäker. Möjligen anses jag väl vara bland dem som vet lite mer än andra om vad som händer just i bloggvärlden, men det är ju inte mycket annorlunda mot att folk har andra specialiteter och bevakningsområden. Eller jo, en skillnad: den som är expert på simhopp eller på energipolitik bevakar ju inte något som i samma omfattning direkt påverkar vår egen verksamhet.

Hur har det påverkat ditt övriga skrivande?
– Massor, och bara bra tror jag. Jag har en plats att utveckla "det kreativa överskottet". Jag kan inte göra så mycket åt att det liksom rinner ur mig en massa tecken text varje dag, och innan jag hade lite olika fora att välja mellan, där bloggen nu är ett, så var det alltid stopp i systemet nånstans. Nu är friheten väldigt stor, vilket gör att jag andas lättare eftersom jag är grafomant lagd - och genomslaget är väldigt olika från medium till medium. Sydsvenskan har ju 300 000 dagliga läsare, min egen sajt har kanske 500 en bra dag. Men de 500 som läser min sajt är så gott som samtliga, på individnivå, personer jag vill nå. Skriver jag något på min blogg är "risken" större att jag sitter i Studio Ett nästa dag än om jag skriver samma sak i Sydsvenskan. Det tycker jag är häpnadsväckande.

Hur avgör du vilket material som hamnar på Kulturbloggen och vilket som hamnar på Andreasekstrom.se?
– Genom gamla pålitliga knep från ett liv som journalist: gissningar, chansningar och ogenomtänkta skott från höften. Många av texterna skulle nog kunna gå på vilken som av de där två, men om det blir aningen personligare - jag skrev om min rädsla för hettade konflikter för inte så länge sedan, till exempel - så är det väl rimligt att det hamnar på min personliga blogg.

Duktiga journalister skriver inte alltid läsvärda bloggar, varför har vissa så svårt att anpassa sig till det formatet?
– Det vet jag inte. De hindras väl av ödmjukhet och eftertanke. Som tur är har jag inte haft så stora problem med just de två sakerna.

Vilka är de största skillnaderna mellan journalistiskt skrivande och bloggande?
– Det vanligaste journalistiska skrivandet ska trots allt vara objektivt i klassisk mening. Bloggande är sällan det, utan bygger på ett närvarande subjekt.

Vilket har varit ditt yrkeslivs viktigaste beslut?
– Seriöst: att börja blogga. Utan bloggen hade jag knappast fått göra så många av de roliga saker jag har fått göra. Utan bloggverktyget ingen "Hemliga pappan", utan bloggverktyget hade jag knappast blivit krönikör i Journalisten och utan bloggverktyget inte hela bloggosfären. Och det är en rolig plats där jag verkligen vill vara. Sedan har det gjort mig läst utanför min egen tidnings upptagningsområde, vilket gör att jag nog är mer bekant i branschen än jag skulle ha varit annars.

Planerar du i någon mån din karriär?
– Mindre än vad folk tycks tro. (Det går ibland bisarra rykten om att jag ska byta jobb: att jag skulle ha varit aktuell för att bli chefredaktör på Journalisten är det senaste, och nog faktiskt det mest grundlösa.) Jag planerar däremot mitt liv: Jag tackar nej till jobberbjudanden från Stockholm utan att så mycket som äta lunch med den som eventuellt är intresserad av mina tjänster. Varför? Jo: Mitt på alla sätt jätteroliga år på DN, som veckopendlare från Lund, fick mig att mycket klart inse en sak: Det är inte värt att byta liv för att få byta kontorslandskap. Min familj och jag har precis det liv vi önskar oss här. Vi flytt' int'. Så sluta ringa mig!

Vilket är det viktigaste rådet du skulle ge en helt ny journalist?
– Att byta namn. Och att hela tiden söka mängdträning. Om du ska göra praktik? Gör den förgudsskull inte på DN. Där får du skriva två grejer i veckan. Gör den på Ystads Allehanda! Där blir det två grejer om dagen, och ute på fältet också. Randa! Randa! RANDA!
Varför har Sydsvenskan varit så mycket per framåt på nätet än Göteborgs-Posten? Du som har varit på bägge tidningarna - hur skiljer sig de redaktionella kulturerna åt?
– Vi har mycket gemensamt: Det är både bra och dåligt att vi är så dominanta i respektive region, till exempel. Men GP lider av, eller gjorde i alla fall förr, ett rätt stort Stockholmskomplex. Man värderar sina egna insatser mycket efter hur Stockholmsmedierna värderar dem. Sydsvenskan är mer malmöitisk i det att den skiter aningen mer i det. På våra bästa dagar har vi ansiktet söderut, med en större europeisk tidningstradition som benchmark. Det gillar jag. Det gillar jag verkligen. Sedan hade GP på Joachim Berners tid som nummer två där en exceptionell utvecklingsperiod. I början på 90-talet var GP landets i särklass mest innovativa morgontidning. Det var som om allt formtoppades samtidigt, från formarbetet till produktutvecklingarna och till enskilda skribenters bästa tid. Mario Garcias omgörning är legendarisk. På Sydsvenskan skedde motsvarande, fast kanske inte lika slående, under Jan Wifstrands tid under 90-talets andra halva. Där grundlades ett självförtroende och ett oberoende som Sydsvenskan fortfarande har, på sina bästa dagar. Men både vi och GP har mycket arbete kvar för att verkligen bli 2000-talets dagstidningar. Allt handlar egentligen om en enda sak: Att bli riktigt hundraprocentigt professionella i varje del. Rekryteringar, tekniska upphandlingar, frågeteknik och reseplanering. Allt måste upp ett snäpp - eftersom den nya mediesituationen är allergisk mot medelmåttighet.

Generation tvättmedel

Tänkte passa på att kasta lite mer bränsle på generationsdebatten, och i synnerhet vår geniala formgivares inlägg. Därför passade jag på att pröva hans "åttiotalister är som tvättmedel"-liknelse hos två experter.

Anders Parment, författare till Generationen Y.

En vän till mig skrev nyligen att "80-talisterna är som tvättmedel, en generation som marknadsför sig själva så hårt att man byter kanal". Håller du med?

– Den tendensen finns helt klart. Och framförallt kan det ta sig de här uttrycken när det är en person som inte är särskilt duktig men ändå presenterar sig som en mycket duktig person – då reagerar man som din vän. Det är mycket vanligare bland 80-talister att marknadsföra sig själv hårt även när det gäller områden och egenskaper där man egentligen inte har någon täckning.

- Vad det beror på? De är uppfostrade med att profilera sig själva och tala om vad de är bra på. Med alla valmöjligheter som de har haft och den hårda konkurrens som finns om uppmärksamhet, betyg, stipendier, i uttagningar etc. så har de varit tvungna att hålla sig framme.

- Men ibland tror jag det kan finnas ett mått av avundsjuka i kommentarer av det slag som din vän uttryckte. Man kanske själv inser att man skulle ha kunnat göra lite fler roliga och intressanta saker om man bara hade vågat marknadsföra sig själv lite mer!


Elaine Bergqvist, författare till boken Härskarteknik.

- När är din vän född? Det är en klassisk kulturell krock och retorik där den befästa jantelagen hos din väns generation gör att 80- talisternas marknadsföring sticker i ögonen hos honom/henne. Visst är jantelagen inte lika befäst och det har med att var och varannan 80-talist har minst en förälder med annan etnisk bakgrund. Att spela piano som en gud och få en komplimang för det bemöts sannolikt inte med "äsch" utan med "tack". Vill man "byta kanal" så säger det mer om förhållandet mellan din vän och 80-talisterna än om 80-talisterna.

Lapo och jag

I nya numret av Café har jag med två stora intervjuer, en med Andreas Kleerup och en med Lapo Elkann - båda två vinnare av Stora Modepriset som delades ut i går kväll.
Lapo träffade jag en lite för tidig morgon i Turin, åtminstone som jag de två kvällarna innan hängt med Andreas i Milano. Gemensamt för bägge två var en otrolig energi och en osviklig förmåga att leverera bra oneliners, något man som journalist bara måste älska.

Jag tror det syns vem som har "världens coolaste stil" och vem som inte har det. Annars kan ni få en ledtråd: det är inte freaket till vänster på bilden.

Min digitala försvarare

Jag har en digital försvarare. En försvarare som verkar ha misstänkt mycket insideinformation om mig. Det började för något år sedan när Elin Alvemark skrev något elakt om mig. Snart dök det upp en person med signatur Mia som genast började försvara mig och beefa med stackars Elin. Redan då hade jag min misstankar. Sedan har min försvare följt mig i varje digital dispyt. När nu någon i Dagens Medias kommentarsfält skrev att "Anders Rydell ser ut att ha tillbringat många nätter med Jolt Cola och Gorby-piroger" kom svaret genast: "Icke, Anders är uppfödd på Kravmärkt sojakorv."

Min förvarare kom nu ut som min mamma. Så om ni vill beefa med mig. Jag varnar er. Mamma blir arg.

Sabotage?

Dagens bästa nyhet. En redigerarvikarie klippte, på sin sista arbetsdag, in sig själv på ett foto i Sportbladet. Läs om det på Resumé och Dagens Media. Med tanke på hur journalistvikarier behandlas är det konstigt att det inte händer oftare. Drömde själv om att göra något liknande, men vågade aldrig. Kanske för att personalcheferna på de svenska medierna tycks ingå i en egen Frimurarloge, eller så är jag bara feg.
Frågan är om det klassiska BAJS på Dagens Nyheter var ett liknade vikarieskämt. Det upptåget granskades inte lika grundligt av branschpressen. Kanske dags att ta upp detta cold case igen?

"Skickliga satiriker eller totala tomtar"?

Från Dagens Medias kommentarsfält:

FÖRSTUMMAD, tisdag 19 augusti 2008:
Journalistiskt varumärke?
Som enfaldig läsare trodde man att journalistik handlade om något annat än att göra sig själv berömd på tveksamma grunder. Man är naturligtvis naiv och gammalmodig men man trodde att folk valde att ägna sig åt journalistik för att det skulle kunna tänkas spela roll för samhället och medborgaren och allt det där. Så får man se dessa två... herrar.
Det finns således inte något hopp för medierna längre.

Igår eftermiddag dök det upp ett tv-inslag om oss på Dagens Media. Kommentarsfältet fylldes snabbt på med tveksamma röster, varav den ovan känns mest symptomatisk - även om citatet rubriken hämtades från ett annat.
Kanske är det därför bäst med ett litet förtydligande.
Det finns, tycker vi, en stor missuppfattning om att någon sorts patos är helt oförenligt med självmarknadsföring och strategiskt tänkande. Jag tror att de flesta journalister har anledningar till att välja yrket som inte nödvändigtvis hänger samman med att bli kändis eller tjäna pengar, i mitt eget fall handlade ärligt talat mest om att jag aldrig hittat ett enda intresse att arbeta med. Jag ville ha ett jobb där jag kunde fördjupa mig i lite olika saker och byta fokus och fortsätta att lära mig nya saker. Det är en inställning som i och för sig kan göra ens karriär lite hattig och svårdefinierad, men jag är nöjd och glad så här långt.

Vad vi försökt göra med Byt namn! är egentligen bara att jämna ut förutsättningarna lite. En del människor har turen att födas/växa upp med ett enormt självförtroende, en del blir snygga, en del får tjusiga namn och en del drabbas aldrig av depressioner.
Livet är inte rättvist och vi föds inte med samma möjligheter. Jag känner en hel del begåvade journalister som varit lite för artiga och kanske lite för självutplånande. De är allihop den sortens människor jag föredrar att umgås med på ett privat plan, däremot är det där inga egenskaper som brukar leda till en särskilt stabil yrkesmässig plattform. De blir sällan stjärnor, i stället blir de ikappsprungna av andra som är hungriga och inte lika blyga - och som kanske helt saknar de ambitioner som kommentarsskrivaren efterlyser.

Resonemanget i den där kommentaren är naivt på det sättet att personen ifråga verkar tro att enbart ett gott jobb ska ge resultat. Det finns en hel del bevis på att så inte är fallet. Ska du bedriva den sortens journalistik behöver du tyvärr marknadsföra dig själv lika mycket som en ung modebloggare.
En journalist som vill förändra världen och inte sköter sin pr löper stor risk att misslyckas – och vem tjänar på det? Varken han/hon eller världen (om vi förutsätter att personen ifråga är någorlunda sund och vill förändra världen positivt) Hjälper boken någon att få - eller få in - ett viktigt jobb någonstans så tycker jag att den fyllt sin funktion. Tycker någon annan att boken är ren smörja så hoppas jag åtminstone att han eller hon tycker att det är en underhållande smörja.
Svaret på frågan i rubriken torde med andra ord vara: varken fågel eller fisk, utan snarare mittemellan.

P.S. Utöver pr och marknadsföring har vi förstås med en hel del handfasta tips - som hur man bäst säljer in ett jobb - och efter att ha suttit som redaktör på ett par tidningar har jag väldigt svårt att finna något ont i den sortens råd.

Myten om det moderna kontoret

Innan jag började arbeta som journalist hade jag en romantisk föreställning om att redaktioner var fria kreativa smältdeglar - ursäkta uttrycket. Men jag hade fel, mycket fel.

Inte mycket tycks har hänt från 1800-talets industrier till dagens moderna kontor. Man sitter fortfarande kedjad vid en maskin. Och så fort man lämnar produktionsbandet så "arbetar" man inte. Dessa saker ses inte som riktigt arbete på många redaktioner:

Att tänka
Att sitta och fundera är inte tillåtet.

Att läsa
Det är inte heller socialt acceptabelt att sätta sig och läsa en bok eller ett par tidningar - åtminstonde inte för länge.

Att prata
Att prata för mycket och länge ger ofta onda blickar från chefer.

Att lämna redaktionen
Att ge sig ut i verkligheten tycks vara något som inte hör journalistik till.

Dessa saker ska helst förläggas utanför arbetstid. Märkligt nog är arbete fortfarande synonymt med att sitta och stirra in i en datorskärm, även om man sedan hänger här på dagarna och skriver kommentarer. Frihet är minst sagt virtuellt.

Jag tyckte själv det var väldigt svårt att få kreativ input på ett sådant kontor. Bra idéer skulle tydligen uppstå ur intet.

Är det bara jag som hamnar på sådana här arbetsplatser, eller vad har ni själva för erfarenheter?

Gratisgenerationen

En bekant har suttit i förhandlingar med ett stort mediahus om ett framtida projekt. Som vanligt, särskilt när det gäller nätbaserad journalistik, ville den som satt med pengarna ha en vara utan att betala för den. Det är inte bara illegala fildelare som vill ha saker gratis, samma sak gäller arbetsgivarna.
Argumenten var de vanliga: bra för varumärket, eventuella möjligheter till privat annonsförsäljning (ja, det handlar alltså om webben) etcetera etcetera.
Det är förstås lätt att förstå alla parter. Frilansaren vill kunna betala sin hyra och kanske äta ute någon gång. Arbetsgivaren har fått en bisarrt låg budget för ett ambitiöst projekt.
Då måste arvodet förhandlas ned, och detta görs gärna på antingen ett så fräckt eller luddigt sätt som möjligt.
De absolut två vanligaste metoderna för nedförhandlingar är de här två - varvid den sista är vanligast:

Den makalöst oprofessionella metoden:
• "Det är ju bra för ditt varumärke att synas hos oss."
– Alternativ "vi trodde att du skulle tycka att det var kul att skriva för oss" eller "det är en chans för dig att få jobba här och visa vad du går för". Kommentar överflödig. Att få jobba är alltså belöning nog. Brukar användas av en arbetsgivartyp som vi skulle kunna kalla Medianazisten. Den sista kommentaren använde en personalchef mot mig när han försökte locka mig från en ganska glassig fast tjänst till ett sexmånadersvikariat. Det var nästan rörande.

Den lurigt ondskefulla metoden:
• "Verkligen kul att vi kom överens om åtta papp igår, jo du, vi tänkte att det kanske inte riktigt räcker med bara med den där artikeln utan att man borde baka in en liten intervju också för att bygga ut texten, men det är ju bara att ringa ett litet samtal."
– Sjukligt vanlig. Man lägger ut ett "lätt" jobb och råkar sedan, efter förhandlingen, drabbas av lite inspiration och komma på att man vill ha något oerhört mycket mer ambitiöst. Sedan spelar man upprörd eller hävdar att frilansaren saltat fakturan när denne i vredesmod ser till att ta betalt för det arbete som utförts istället för det man kom överens om.

Jag misstänker för övrigt att framförallt journalister som håller på med "mjukare" ämnen, som nöje, kultur, matlagning och smink konfronteras oftare med den här sortens argument.

P.S. Jag har säkert använt bägge två under mina år som redaktör.

"I carry a weight on my back, I have to carry all the weight"

Alltså, jag har lite problem med min gamla indierygg. Som 19-årig göteborgsområdesboende krävdes det en svårmodig hållning. Man blev, som ung alternativmusiksman, endast populär om man såg ut lite grann som ringaren i Notre Dame.
Det var i alla fall vad vi trodde. Så under många långa sessioner på Kompaniet/Underground gjorde mina vänner och jag det mesta som stod i vår makt för att öva in en riktigt krokig hållning som kunde matcha soundtracket till våra liv (som då bestod av ett helt spektra av dåliga ryggförespråkare från Broder Daniel till Archers of Loaf).
Detta har åtminstone jag ångrat bittert. Det enda jag fick ut av min ostbågeframtoning var lite besök hos osteopater, knotknackare, fotbäddsspecialister och ett stort antal Alexanderteknikslektioner. Min kropp är sedan dess ett serieskämt med en aldrig sinande mängd punchlines.
Sedan ett par år tillbaka arbetar jag alltså aktivt för att lämna min indierygg bakom mig för gott. Ett ständigt problem har varit stolen. Den fåtölj jag använder på kontoret är ungefär lika ergonomiskt riktigt som en saccosäck. Bekväm, men ingenting för en seriöst arbetande människa.
Den stol jag använder hemma är väldigt fin, gissningsvis dansk eller något, men lite för tillbakalutad.
Nu överväger jag, på fullaste allvar, modellen härovan. En Thatsit från Variér, den som tidigare tillverkades av Stokke. Stolen utstrålar visserligen mer en tovande syslöjdslärare som föder upp getter hemma på gården (not that there's anything wrong with that…) än en koncentrerat arbetande skribent, men det är jag beredd att ta.
Är det någon som har en erfarenhet av den här stolen– och ärligt talat, är det att gå för långt i sin kamp för ryggens välmående att skaffa denna stolarnas motsvarighet till den fula men fotriktiga skon?

Generationskriget

Kom på att första artikeln som Klas och jag skrev tillsammans för två år sedan faktiskt handlade om kampen mellan åttiotalister och sjuttiotalister. I Generationskriget drev vi tesen att åttiotalister saknar humor:

"Det började med sniglar på ögat. I mitten av 90-talet statuerade brådmogna dagisungar exempel på humorbefriad ansvarskänsla genom att bestraffa tv-licenssmitare med blötdjurstortyr i en omtalad reklamkampanj. Men det var, som sagt, bara början. Vid millennieskiftet hade samma generation blivit vuxen nog att göra egna tv-program, som REA. Överbegåvade, lillgamla kids stack sina anklagande fingrar rakt i ögat på vuxenvärlden. De var 80-talister och de var allvarliga.

//

Åttiotalisterna är en generationen som visserligen är uppfödd på porr och risifrutti, men som hellre sommarjobbar som konsulter åt Kinas regering än gör karriär genom att ta folk på pungen i tv."

Det var ganska rolig artikel, åtminstonde att skriva. Björn af Kleen sade att "En gång bad jag om ursäkt för att mina texter var så lillgamla." Det uttalandet känns idag oerhört avlägset. Det var innan alla andra också blev gubbar.

Släpp ut skiten!

Angående generationsdiskussionen, jag instämmer helt i Jonas Crambys geniala inlägg och liknelse att "80-talisterna är som tvättmedel, en generation som marknadsför sig själva så hårt att man byter kanal".

Åttiotalisterna är energiska marknadsförare, men samtidigt måste jag säga att många sjuttiotalister däremot är extremt dåliga på detsamma. De hävdar sig med andra ord för lite för sitt eget bästa.

Jag tycker att många extremt begåvade sjuttiotalister rentav slösar bort sin talang. Medan åttiotalisterna "upptäcker" sig själva sitter sjuttiotalisterna och väntar på att någon annan ska göra det. De är bandet som sitter och väntar på att skivbolaget ska knacka på dörren medan åttiotalisterna redan spammat ut sin musik på nätet.

Det finns en lång rad geniala sjuttiotalistjournalister (främst inom populärkultur) som borde få tummen ur röven och skriva en bok snart. Jag vill inte höra mer om det där "projektet" som aldrig blir av. Jag orkar fan inte vänta längre på er byrålådslitteratur. Släpp ut skiten. Ni kommer att må bättre.

Ni vet vilka ni är. Sätt igång!

Angående de fasta jobben

Här kommer några ytterligare tankar gällande debatten om åttiotalister och fasta jobb som utbröt efter mitt försök att jävlas lite med Anders. Den tangerade något intressant.

• Min erfarenhet av redaktörsjobb är att Niklas Ekdal har helt rätt. Tack vare mejl och mobiltelefoner drunknar man snabbt i administration. De flesta texter jag fått ur mig under de sammanlagt sju år jag jobbat på en sådan position har skrivits på kvällar, helger eller oftast på väldigt tidiga morgnar.
I magasinsbranschen (där jag jobbat mest) finns nästan inga reportertjänster. Ett jobb där är av naturen administrativt. Så kommer antagligen även nyhetsredaktioner att se ut inom en snar framtid.

• De rena reporterjobb som finns börjar i sin tur att påminna mer och mer om löpande band-arbete. En ny reporter får nog acceptera en betydligt högre arbetstakt, fler skrivna texter och, vilket jag anser är ett argument emot en sådan anställning, även en minskad chans att profilera sig.
Som ung reporter blir du, vilket Anders påpekar härnere, mest en sorts kanonmat. Om det tidigare fanns en viss skillnad mellan vikarierna och de fastanställda så tror jag att den mer och mer kommer att minska, till de senares nackdel.

• Mediearbetsplatserna har blivit tråkigare. Mindre kreativa, mindre galna, och mindre visionära (faktum som givetvis hänger ihop). Tiden att ta in ny information försvinner och resultatet blir alltid kasst när man tvingas prestera mer än man hinner ta in.

Ironi lönar sig inte

Det är väl ett par år sedan jag gjorde en blygsam entré ned i en källare här i Gamla stan bara för att mötas av en Ronnie Sandahl i högform. Jag tror att hans första roman, "Vi som aldrig sa hora", precis släppts och att mötts av idel sarkasmer från diverse mediahipsters. Nu lutade han sig, med armen runt Aftonbladets Markus Larsson nacke, och pekade anklagande på mig:
– Du är en av dom – nittiotalsironikerna!
Sedan fortsatte han på samma spår och gastade om att jag "var rädd för den stora penseln", något som förmodligen hade sin grund i att jag inte var riktigt lika begeistrad över Marcus Birros skriverier som Youngblood Sandahl.

I dag käkar jag yoghurt och flingor för att spara in på utgifterna. Min antagonist har flyttat till Kreuzberg för att skriva klart sin andra roman medan han väntar på att regissera sin debutfilm – och jag lovar att aldrig skratta mer.

Crampa ryter till

Debatten om åttiotalister härnedan har redan gett eko
i bloggosfären.
På Tramps Like Us skriver vår formgivare Jonas Cramby
(till vänster på bilden) om sin syn på saken.
Han har en del roliga poänger.

P.S. Gissar ni vilken väg vi står vid ovan
får ni en guldstjärna.

Men Ebba...

Det här brevet låg häromdagen i vår brevlåda. Ebba, skulle inte du kunna säga till din man att sluta brevtrakassera oss. Ni sitter ju inte här längre, hur mycket ni än önskar att det vore så.

Du får komma och hämta brevet. Men inbjudningarna till Manilla behåller vi - som administrationsavgift.

Mitt möte med Myrdal

Häromdagen hittade jag för första gången på länge en Nöjesguiden och såg att de hyllade Jan Myrdal. Och det kan jag förstå.
En gång var jag hemma hos honom, på ett jobb för Café. Jag tror aldrig att jag träffat någon som satte så hög ära i att vara fri(lans). Det var väldigt inspirerande att se honom rusa mellan två olika sorters lexikon - ett som tydligen kom från vänster och ett som tydligen kom från höger - för att visa hur han hämtade information från bägge sidor när han skrev sina artiklar.
Han hade också två datorer.
En för att skriva, en för att surfa.
Av någon anledning kom vi in på ämnet porrsurfning (utan att det kändes det minsta konstigt) och Jan Myrdal, som bildade sig även på detta område, sa att det finns många tendenser inom samhället som först märks inom just porren.
Det var utmärkande. Vilka ämnen man än tog upp så var han intresserad, hade fördjupat sig i dem och var väldigt entusiastisk över att få prata om dem, även om min bildningsnivå nog låg – och ligger ett antal evolutionsstadier – under hans.
Det var där och då jag verkligen insåg det fina i att vara frilans. Myrdal var redan nära åttio men samtidigt piggare än de flesta fyrtiofemåringar jag jobbat med.
Det hela resulterade i ett uppslag i tidningen. Jag antar kallt, och inte så lite bittert, att vi lät Tord Grip mumla om Svennis i tio sidor i samma nummer (även om det säkert inte var något fel på den intervjun, jag är bara mycket hatiskt inställd till fotbollens mediala utbredning och vad den gör med våra bästa journalister).

En sak har jag aldrig lyckats reda ut. Under intervjun frågade jag honom hur han som gammal kommunist kunde skriva i den då aningen blåare Svenska Dagbladet. Myrdal blev nästan upprörd över att folk så gärna ville blanda ihop skribent och tidning och menade att han om han själv skulle kunna stå för produkten han publicerade sig i antagligen skulle behöva dela ut A4-ark på stan. Sedan sa han, på ett ungefär, så här:
– Dessutom uppskattar jag det med Svenskans läsare att de fortfarande har en viss klassisk bildningsgrad. Där finns folk som fortfarande kan förstå ett hegelianskt skämt.

Är det någon som vet vad ett "hegelianskt skämt" är, jag vågade inte fråga eftersom det uttalades med en sådan självklarhet och pondus?

Fast jobb? Nej, tack!

Lite tankar angående tråden i inlägget nedan. Jag är av den bestämda åsikten att journalister borde sluta se en fast anställning som framsteg i karriären. Det är det inte. Jag har själv blivit erbjuden ett par fasta jobb, men instinktivt tackat nej.

Inte för att de var dåliga, dåligt betalda eller ens tråkiga. Utan för att jag inte vill förvandlas till en kontorsråtta, byråkrat, administratör. Gillar man att vända papper och redigera ner oändligt långa och ofta dåliga texter till någon läsvärt så är det såklart en yrkesväg värt att betrakta. Men grundfrågan är väl om du vill göra andra journalister bättre eller om du vill att andra journalister ska göra dig bättre? För mig är inte frågan så svår.

I boken skriver vi om denna utvecklingen, om hur de fasta anställningarna allt mer blir en slags administriva hubbar på allt mer slaktade redaktioner. Nyligen avhoppade Niklas Ekdal skriver idag på Karin, PM & Leos blogg precis om det:

"Ett vanligt svar från chefer inom kreativ verksamhet – medier, kultur, forskning – är numera att administrationen växer en över huvudet. Det skapande som syns utåt, det som man bedöms på och som är allra roligast, måste i princip klaras av på nätter och helger. Mellan 9 och 17 måndag till fredag sitter man ju i möten, mejlar, budgeterar, rekryterar, håller personalen på gott humör.

//

I många verksamheter har det ändå rullat på, tack vare en gammal plikt- och arbetsmoral. Men 60-talisterna är de sista som fungerar på det sättet. I nästa generation blir det omöjligt att hitta rätt folk till chefsjobben, om skillnaden mellan att leva med jobbet dygnet runt och att gå hem fågelfri 16:00 är någon tusenlapp i månaden."


Han skriver vidare om vad teknikutvecklingen inneburit för de fast redaktionerna, och precis som vi mer utförligt beskriver i boken är det de fast anställda som är förlorarna. Det är många som hoppar av nu. Andra nyblivna frilansare förutom Niklas är som han nämner Jan Wifstrand, Per T Ohlsson, Helle Klein, Carl Otto Werkelid, Steve Sem-Sandberg, PM Nilsson, Leo Lagercrantz.

Niklas skriver att "Jag blev chef vid 33 och slutar för att softa som frilansare vid 47". Jag tänker fan inte vänta i 20 år på det. Så, fast jobb? Nej tack! Jag vill skriva, skapa och, framför allt, ha roligt. Vad är det annars för mening med det hela?

Läs ett av de mest insiktsfulla inläggen om vår bransch idag.

Ärligt talat, kära åttiotalister

Av någon anledning har Anders presentation av sig själv här i högerspalten stört mig en smula. Han skriver: "Anders Rydell Åttiotalist, frilansjournalist och framtid- och innovationsredaktör på Bon."
Allra först sätter han alltså det faktum att han är åttiotalist, som att detta skulle vara det mest märkvärdiga med honom.
Just detta är något som verkar utmärka åttiotalisterna mer än något annat, den stora förvåningen över att de är födda på åttiotalet.
Frågan är bara om det är särskilt konstigt att en generation - där de äldsta medlemmarna nu är 28 år gamla – börjat göra karriär? Jag tycker inte det. Jag är sjuttiotalist och publicerade mina första artiklar när jag var typ 21. Sedan hade jag fast jobb på ett magasin när jag fortfarande var 24 år.
Ingen höjde på ögonbrynen över det, allra minst jag själv.

Gamla stan - ett fotoreportage

Klas och han som bestämmer.

Klas och Anders. Två författare.

Detalj från toaletten.

Köksön i "skrivarlyan".

Fördelen med mediepar

Two hearts are better than one

Two hearts girl get the job done

Two hearts are better than one

– Bruce Springsteen "Two hearts"

Karolina Ramqvist och Fredrik Virtanen är ett fint tillskott i medieparens förlovade värld. De var förstås också på Way Out West.

Eftersom det här är en blogg om journalistik och inte om kärlek, så nöjer vi oss med att konstatera att det faktiskt blev en gullig bild och går över till den sortens hard facts som man tänker sig levereras av en kedjerökande amerikan som aldrig använt solskyddsfaktor och som inte är rädd att visa det.

Så direkt över till hörnet för karriärsrådgivning och arbetsmarknadsanalys:

I boken hyllar vi självklart alla de journalister som finner varandra. Det är inte bara skönt att hitta en partner som förstår ens yrkesliv, det är dessutom bra för varumärket. För att tala Björn Ranelidska så "ympar man in ännu en kvist på sitt skrivträd". Man förknippas inte längre bara med den egna gärningen utan även med sin partners. Man blir lite mer än bara summan av sina egna gärningar.

Helst ska man nog inte vara för långt placerade ifrån varandra. Kanske även befinna sig i någotsånär liknande positioner. På så sätt är Fredrik och Karolina på många sätt det perfekta paret.

Intellektuella men lite på tvären.

En Jörn Donnersk cocktail.

En annan udda fågel

Även Teknikens Världs Daniel Frodin var på plats. Han bevakade spänt The Nationals spelning på Linnéscenen från sin plats i ölinhägnaden mitt emot. Huruvida det resulterar i "en grej" har jag ingen aning om.

Journalister against nature

Bilderna är tagna på Way Out Wests backstageområde strax efter att en oidentifierad fågel attackerade ett bord med representanter från Café, Aftonbladet, Expressen och branschens fria agenter. 

Cafés utsände, redaktör Oskar Hammarkrantz, lärde sig att the first casualty of war… is chinos.

Gärningsfågeln sågs senast fly upp i ett träd.

Under så här vidriga omständigheter tvingas rockintresserade journalister arbeta, givetvis utan att SJF gör något åt skiten.

För den som undrar så repade Oskar sig och gick på Broder Daniel-efterfest.

Konsertsommarens illuminati

Det är precis som Dagens skivas forum länge misstänkt, en gång per år träffas Anders Dahlbom (Expressen), Mattias Dahlström (DN), Markus Larsson (Aftonbladet) och Kristin Lundell (SvD) för att slå fast vad "man" egentligen ska tycka om Fleet Foxes scennärvaro, ifall Neil Young är kul i år till skillnad från 2003 och om Håkan Hellström ska älskas en sommar till. 

Sedan offrar de spädbarn över sakta eld, ackompanjerade enbart av Bruce Springsteens "Nebraska".

Läsarombudsmannen meddelar

En uppmärksam läsare, som vi skulle kunna kalla för Fredrik Wikingsson, ringde mig ganska tidigt i lördagsmorse eftersom han hade "slagits av" att jag tidigare bloggen citerat Sartre på engelska, ett val som han kraftigt, men ändock vänliga ordalag, ifrågasatte.

Det hela gällde alltså det inlägg som avslutades med orden "hell is other people". Till mitt försvar vill jag bara meddela att det lät lite mer slagkraftigt och mer korrekt i mina öron. Eller så var det bara något som lät kul och som jag hittade på nätet.

Monkey Fist Rydell

Jag är mycket glad för alla namnförslag nedan. Tack! Känns som ett ämne att ta på allvar. Jag har funderat en hel del, och har tre favoriter:

Kokos Rydell
Candy Rydell
Poppe Rydell

Består det perfekta förnamnet av fem bokstäver?

I fredags gick jag och köpte dvd-samlingen Kung Fu-Masters Collection 2 och fick massor av ny inspiration. Ett asiatiskt namn känns ju väldigt inne just nu. Så här kommer några förslag:

Master Wang Rydell
Kung Fu Rydell
Eagle Claw Rydell
Shaolin Rydell
Monkey Fist Rydell
Shadow Rydell

Konspirationsteori

På Way Out Wests backstageområde mötte jag en kollega som frågade om det över huvud taget fanns någon bok, eller om den här bloggen i sig "är projektet". Och det får alla gärna grunna över ett tag.

Extramaterial

De flitiga journalisterna på Medierna har lagt upp gårdagens intervju med extramaterial, och dessutom nedladdningsbart. Så nu kan du lägga våra sköna stämmpr som ett repeat-spår på din iPod eller remixa ihop intervjun till en ny Boten Anna.

Stefan, vi borde väl även ge ut boken som ljudbok? Jag vill ha ödesmättat. Uppläsare Hans Villius.

Ladda hem.

Festivalarbetare

En gång i tiden var jag rockrecensent, nu är det tre-fyra år sedan jag senast satte min fot på ett festivalområde. I helgen gör jag dock Way out west i ett jobbrelaterat sammanhang. Så fort jag kan lägger jag upp lite paparazzibilder på kollegor in action här på bloggen. 

Ibland säger en bild som sagt mer än tusen ord när det gäller arbetsomständigheter för musikintresserade murvlar.

Medierna P1

Imorgon intar jag och Klas återigen etern, i en ganska lång intervju i P1:s program Medierna. Tove Leffler som gjorde intervjun har lovat att den blir "mycket rolig".

Lyssna: Lördag kl 11.03, repris söndag kl 18.00.

Misstänkt författare

Sent igår skickade vi äntligen boken till vår utomordentliga formgivare Jonas Cramby.

Nu undrar jag när man kan börja slänga sig med författartiteln? Läser på Wikipedia att: "Det anses allmänt att man inte blir författare officiellt förrän man har blivit publicerad av ett förlag eller en tidning." Så det borde vara okej.

Men sedan nämner någon för mig att man inte kan kalla sig författare förrän man har skrivit tre böcker. Har ni hört det? Men eftersom jag ska lämna manus till min nästa bok om tio dagar så närmar jag mig i varje fall.

Men sedan läser jag på Författarförbundet att man ska ha "offentliggjort texter av konstnärligt eller vetenskapligt värde." Hmm, med det kravet är frågan om jag någonsin kommer att bli författare. Fan.

Fast jag kan ändå trösta mig med något nästan ännu bättre. I höstas misstänktes jag för att vara författare till Amberville.

Är du författare?
- Nej, jag är "misstänkt" författare.

Det låter fan mer spännande. Ska trycka det på mitt visitkort.

Journalistisk modehistoria #1: 90-talet

På 90-talet, when surface was depth, så fanns det två särskilt utmärkande kännetecken på unga journalisthannar.

• Jazzskägget. Särskilt vanligt i Göteborg, där alla hängde på klubben Nefertiti och skulle kunna nicka med till funken som spelades där då. Min första dag på JMG slogs jag av att i stort sett alla killarna hade små jazzskägg - varvid jag omgående beslöt mig för att raka av mig mitt.

• Hästsvansen/det långa feta håret. Se bilden på Boromir härovan. Peter Jackson tänkte sig förmodligen att det var exakt så en medeltida burdus typ skulle se ut när han spelade in Sagan om ringen. Själv slogs jag genast av att Boromir i själva verket såg ut exakt som en journalist som drömde att få jobba på Striptease. Han hade dessutom samma jobbiga sätt när han skulle kräva ringen av Frodo. Socialt osmidig och lite för på. De framtida Striptease-reportrarna övade sig ständigt på att konfrontera människorna i sin omgivning hela tiden oavsett vad saken gällde.

En gång i en kiosk som låg i Haga hörde jag en kille som gick någon klass över mig på JMG försöka ställa det stackars biträdet mot väggen:

"När får ni in nya Trisslotter? Men herregud människa, det måste ni ju kunna svara på!?!"

Sedan utvecklades det till rena Guantanamoförhöret.

Brott och straff: Bli spion

Att åka dit för spioneri är lite av en journalistikt privilegium, det är nämligen okej i få andra yrkesgrupper. Kanske beror det på att spioneri handlar om opion, har du folket i rygget så omvandlas du snart till medborgarrättshjälte.

Det självklara exemplet är naturligtvis Jan Guillou och IB-affären. En dom som kan sägas utgöra stommen i hans omåttligt framgångsrika karriär. Att ha suttit inne för ett avslöjande är som att få journalistikens högsta orden. Han hade knappast haft spionromanmiljonerna på banken utan sitt högst hedervärda brott. På söndag sänds förresten en dokumentär om IB-affärens verkliga hjälte, just detta ämne avhandlas i vårt kapitel om "Konsten att ta åt dig äran för andras arbete".

Då och då öppnar sig utmärkta tillfällen för att bli spion. Jag tror att just nu är ett av dem. Den journalist som lyckas gräva fram något riktigt skitigt om FRA kommer att bli en folkhjälte. Vilket naturligtvis borde få varenda reporter med självaktning att sätta tänderna i denna lilla tilltygade myndigheten. Ni borde stå utanför grindarna och gräva i soporna. Det känns som att mot FRA är alla medel tillåtna.

Och helt enligt tidsandan tog en bloggare första benet, Henrik Alexandersson. Isobel Hadley-Kamptz och Piratpartiet hyllade genast.

Alexandersson blev JK-anmäld för yttrandefrihetsbrott, så spiontiteln är fortfarande ledig. Missa inte inte den här chansen. Gräv!

Candy talar

Gjorde precis en lite yrvaken intervju i P4 Jönköping där jag outade mina nya namn. Programledare var min gamla vän Schlager-Micke, en mycket roligt journalist som har så tydlig röst han fått läsa nyheter i ”Klartext - nyheter förklarade på ett enkelt sätt". Annars gör han program om schlager, folkparker och annat überfolkligt. Micke är vad jag kallar en folklig elitist.

Det är alltid lite vanskligt att vara med i media i sin hemstad, man stöter sig alltid med någon. Sist ringde farmor och skällde ut mig för att jag hade sagt att Jönköping var lika spännande som ett "grustag". Och när jag rangordnade frikyrkorna efter sexualitet fick jag hatSMS från kristna fundamentalister.

Lyssna på dagens intervju här.

Mitt infantila gubbnamn

Klas tycker att även jag ska byta namn. Han tycker att jag ska ta ett sådant där infantilt namn som gubbar i överklassen har. Här är några vi har talat om.

1. Coco Rydell

2. Gojje Rydell

3. Kokos Rydell

4. Jojje Rydell

5. Snoddas Rydell

6. Putte Rydell

Vilket är bäst?

Alex Björklund tycker att jag helt enkelt ska lägga till ett R först, det vill säga Randers Rydell. Det får stå som ett extraalternativ.

Brott och straff: Den folkliga kokainisten

Journalister har ett intressant förhållande till rättssamhället. Att begå ett brott behöver inte nödvändigtvis vara en dålig sak för en journalist. Ibland kan rätt brott bygga en hel karriär.

För ett tag sedan, när det blåste som mest om Sanna Bråding, så tyckte en person i min närhet synd om henne. Jag höll inte med, utan tyckte mig se en vändpunkt i hennes karriär. Och dagen efter hade Expressen en rubrik som var ungefär "Sanna blir rik på skandalen". Hittills har hon hanterat händelsen helt efter boken.

Jag är övertygad om att hennes brott på sikt kommer lyfta hennes karriär, och det kommer inte minst ge henne ett intressant förflutet.

Jag kan redan nu se dramaturgikurvan. Först går Sanna till angrepp mot rättsamhället (check), sedan sitter hon inne och bloggar direkt från hålan i klassisk socialreportagestil, sedan kommer hon ut och skriver en bekännelsebok där hon tar avstånd från sin gamla livsstil och kokainet och inom ett par år reser hon runt och håller välbetalda föreläsningar om sitt fd missbruk. 2012 håller hon ett hyllat Sommarprat.

Nu kanske Sanna inte är ett helt bra journalistiskt exempel, men det kunde egentligen gälla för de flesta journalister. Delvis beror det på att kokain ses som ett ganska ringa brott i medievärlden. Några av genrens stora mästerverk har ju skrivit under påverkan av och om droger, kanske mest inom gonzojournalistiken.

Och de flesta av oss vet ju att inte ens de största och mest respekterade dagstidningarna sparkar skribenter som stuckit ner näsan i pudret och åkt dit för det. Kanske allra mest romantiska har Filip och Fredrik varit i sitt ständiga drogflörtande, som numera ses som ganska folkligt - och knappast något som har skadat deras karriär.

De fick ju även Jan Guillou att komma ut.

För ett tag sedan skickade fd journalisten Carl M Sundevall ut ett beslut från polisen i Spy Bars VIP-utskick. Det var ett beslut att förundersökningen om narkotikabrott mot honom ej kunde styrkas. Självklart var det ironiskt menat.

Dagens boktips

"Telling true stories" är en samlingsvolym från Nieman Foundation där Nora Ephron, Malcolm Gladwell, Tom Wolfe och Gay Talese kommer med sina bästa tips, eller funderingar om reportage och intervjuskrivande. Det finns knappt en vinkel om featurematerial som inte prövas och vänds på i den här boken.
Jag har ärligt talat bara hunnit ögna igenom den, men Gladwells korta sidlångabidrag var högintressant, eftersom den handlade om stora personporträtt och deras begränsningar. Nu är de problem han tar upp knappast särskilt aktuella för svenska medier (med möjligt undantag för Filter), men han dissar "the art of hanging around" och påstår sig bara spendera några timmar med de personer han ska porträttera. En anledning är förstås att han snarare skriver om ämnen än om personer, hans intervjupersoner är snarare exempel som han utgår från, en annan är att han inte anser att man lär sig något mer om en person av att hänga med personen längre än så. Vilket följs av en "hatattack" mot psykologiserande tendenser i journalistiken och ett argumenterande för sociologin.

Gay Talese i sin tur anser att bandade intervjuer är meningslösa och att de enda som blir lyckliga av att en journalist spelat in ett samtal är eventuella inblandade jurister.